Det är mycket jag kan kontrollera, men aldrig mina känslor. Denna vecka har kort sagt varit underbar, men mitt i det hela kan jag känna en ensamhet i mig själv, visst är det konstigt? Bland en massa människor, kan jag plötsligt känna en tomhet, i mig själv.
Jag känner mig lycklig över människor som lever nära inpå mig, som finns här omkring, bekräftar mig och jag får känna mig behövd, och framför allt, älskad. Det är rikedom, för mig. För även fast glädje och lycka sällan kommer ensam för mig, även fast sorg och saknad av olika slag alltid hakar på, så är det just vad som håller mig levande, jag vill tro att det finns en anledning till mitt mående. För det är ingen fas, det är ingen period, det är inte något jag växer ifrån, det är helt enkelt Jag.
