So close, no matter how far

Kanske en uppdatering vad som annars sker? Jobblös, arbetslös, navelpillare, kalla de vad ni vill. Men det känns bra med tanke på omständigheterna. När jag inte tänker på morfar, tänker jag på allt som hände innan. Så mitt lilla hjärta får ingen vila alls. Och självklart tar det energi från mig, är helt färdig. Önskade att jag bara kunde koppla bort allt, men är de inte de ena så är de det andra. Misstankar och misstro. Ständigt måste jag säga.

Jag hoppas i framtiden att människor kommit på en on/off knapp som varje individ får inopererad för att hindra depressioner och spring in i väggar, en paus knapp från allt elände. Fast det kanske ändå är bra att man inte kan pausa verkligheten, att man faktiskt får lära sig att bita ihop och att människor inte går att lita på. The hard way så att säga! Haha, ja det är väl så här alla känner någongång.

Mitt i allt måste man kunna skratta, unna sig själv tanken att man klarar sig ur allt. Jag har gått igenom ett helvete förut och överlevde. Men just att inte kunna lita på den som lever närmst inpå smärtar så jäkla mycket. Och inte veta när allt det infekterade läker, ovissheten. Men jag försöker och jag ger mig tid. Mest troligt blir det en resa i september till turkiet, känns välbehövligt.

Snart kommer pappa och hämtar mig, så ska vi möta upp Rasmus på kallax. Han och Lasse har varit och tågluffat i europa nu i 3 veckor, känns bra att han kommer hem nu, med tanke på allt. Ja, de skulle bli ett gladare inlägg men kan ju inte låtsas, skrev bara vad som föll in.

-

Senaste inläggen har bara handlat om morfar, men det är vad jag tänker på, det är de som händer just nu i mitt liv. Jag har aldrig förlorat någon så nära, jag vet inte vad som väntar mig, jag vet bara att det här är början på en hel process att smälta. Men jag kommer nog aldrig förstå, jag kan acceptera tids nog, men kommer aldrig förstå. I min framtidsplan skulle han vara där, hålla i mitt barn och se barnet växa upp. Nu i efterhand låter det inte logiskt, nu i efterhand förstår jag att man lever inte föralltid. Jag pratar om honom som om jag förstått, berättar om den 17 augusti och vad som hände. Jag pratar om att hitta en fin klänning att ha på begravningen, jag letar bilder att ha med i bildspelet som ska vara på under minnesstunden efter begravningen. Precis som om jag accepterat. Men som jag skrev tidigare, mina tankar går en kringelväg runt det som faktiskt är sanning, jag kommer aldrig få se eller höra min morfar igen. Att skriva för mig är ett sätt att försöka förstå, att om och om igen gå igenom samma meningar eller dela med mig av tankar kring hela situationen. Det känns i hela min kropp, hela jag är helt utmattad och slut. Känns som att jag hade kunnat sova flera dygn. Fan också.. Fan fan fan! Du var ju inte bara morfar, du var ju min vän..