- Sudda sudda sudda

Tänk vad mycket jag suddar, jag skriver och skriver, sen suddar jag. Saker blir fel, meningar ser konstiga ut, jag läser igenom och inser att jag kanske tog i. Skrev jag kanske för mycket? Skrev jag för lite? Oftast när jag trillar in på min blogg, så är det för att förklara en känsla. En känsla som inte är helt ovanlig, fast kanske ändå helt ovanlig. Det är det som får mig att sudda, ifall det är något främmande. Och det är det som får mig att sudda, för det kanske är en helt vanlig känsla, som alla förstås känner till.

Jag vill inte vara ovanlig, men inte helt vanlig heller. För det har jag konstaterat att ingen människa är. Man är inte varken eller, man är faktiskt både och. Och vi människor är ju faktiskt ganska lika, fast mycket olika ändå. - Mina tankebanor gör oftast stora snurror, virvlar, orkaner och stormar. Men dom kan även vara väldigt målinriktade och tro sig hitta en väg, innan det snurrar till igen. Och jag tror det är så för alla, men jag tror inte alla vill hitta ord på sina tankebanor, sina tsunamis eller andra naturkatastrofer. Det låter kanske konstigt att jämföra med naturkatastrofer, men när tankebanorna krånglar till det rejält så är det en ganska bra jämförelse. När mina tankebanor inte krånglar till det så kan jag jämföra det med ett stort tivoli, där alla karuseller finns, det går upp och det går ner, det går fort och det går långsamt, men allt är i glada färger, det är mycket skratt och glädje inblandat. Men samtidigt i allt det, så finns det en del skrik.

Mina känslor kommer sällan ensamma, jag finner glädje i sorg och sorg i glädjen. Det hör liksom ihop för mig, hela tiden. Det finns i luften jag andas, i allt jag rör vid, i allt som står mig nära, i allt som är mig på avstånd. Jag behöver aldrig få olyckor som sker i mitt liv, för jag finner olyckor ändå. Jag behöver inte söka glädje, för den hittar mig någonstans. Jag är varken lycklig eller olycklig.

- Alone

        From childhood's hour I have not been
        As others were; I have not seen
        As others saw; I could not bring
        My passions from a common spring.
        From the same source I have not taken
        My sorrow; I could not awaken
        My heart to joy at the same tone;
        And all I loved, I loved alone.
        Then- in my childhood, in the dawn
        Of a most stormy life- was drawn
        From every depth of good and ill
        The mystery which binds me still:
        From the torrent, or the fountain,
        From the red cliff of the mountain,
        From the sun that round me rolled
        In its autumn tint of gold,
        From the lightning in the sky
        As it passed me flying by,
        From the thunder and the storm,
        And the cloud that took the form
        (When the rest of Heaven was blue)
        Of a demon in my view