Jag har sedan många år tillbaka haft en liten vit låda där jag samlat diverse saker, bland annat har jag två usb minnen, ett av dom har en massa bilder i sig och det andra en massa saker jag skrivit. Jag saknar att jag hade sån fantasi och för att vara ung hade jag ett otroligt bra sätt att formulera mig på, tror jag fick mycket inspiration från alla böcker jag läste. Det känns kul att läsa ''påhittade'' saker, även fast jag ser många röda trådar som reflekterar en längtan jag hade kontra verkligheten jag levde. Idag när jag tittar tillbaka, eller idag om jag pratar om ''förut'', så upplever jag inte att jag mått så dåligt som jag gjort, jag tror jag liksom intalat mig att ''det var inte så illa''. Men idag, ikväll, när jag suttit och läst, så har jag faktiskt fått gråta. Det gjorde ont i mig att läsa så tunga saker som fanns, dom få dokument jag sparat där jag försöker reflektera över mitt liv och mina tankar, där jag försöker förklara det kriget jag upplever i kroppen om att vela leva och att vela dö, hopplösheten, ensamheten. Jag raderade oftast såna dokument, för jag tyckte det var skamligt att skriva om sådant, ännu mer skamligt att läsa igenom det.
De ''roligare'' dokumenten som finns är mest fanfictions, eller mest och mest, en stor del. På den tiden tokio hotel var min värld och trummisen Gustav var värsta sötisen. Fanfictions var bra för mig då, det tillät mig att skriva om en värld jag skulle vela uppleva och det var bara jag som bestämde över vad som skulle ske. Skrivandet i sig var till stor hjälp, så länge jag kunde stava lycka i mina noveller, så kunde mitt liv inte vara så illa, tänkte jag. Jag var klok, jag satte ord på känslor jag aldrig skulle kunna förklara till någon. För att inte känna mig skamsen när jag skulle sätta ord på mina tankar om livet kontra döden, så kunde jag skriva på engelska eller till exempel så har jag ett dokument om en tjej som börjar gå till en psykolog. Allt möjligt kunde jag hitta på, för att i förebyggande syfte inte behöva radera det.
