Det gör ont, det är tungt, och det är absolut inte lätt.

Didn't I?

Didn't I warn you not to? 
Didn't I warn you good? 
Maybe we couldn't help it 
Maybe we never should 

Didn't I say it slowly? 
Didn't I make it clear? 
Is it unfair to ask you? 
Why it is you're still here? 

You cut your teeth on the lack of answers, singing 
Come back home and it don't feel the same 
Well I've bled words onto a page for you 
And you never knew my name 

Didn't I make it harder? 
Didn't I leave you that? 
Was it too much to ask you? 
Why it is you still care? 

You cut your teeth on the lack of answers, singing 
Come back home and it don't feel the same 
Well I've bled words onto a page for you 
And you never knew my name 

Come back, baby at times I'll cut you up and never let go 
Sweet love, play your song 
Call your mother, say take me home 
Like your smile, don't say not 
Another man down if you let them know 

You cut your teeth on the lack of answers, singing 
Come back home and it don't feel the same 
Well I've bled words onto a page for you 
And you never knew my name

- Say something

Det är inte lätt, när hjärnan spelar på en annan melodi än vad man tänkt sig. För som jag skrivit förut så finns det så mycket en människa kan kontrollera, men inte sina känslor. Känslor för en människa eller känslor för livet. Saker tenderar ofta att bli så mycket större för mig, jag vill tro så, för hur hanterar andra människor saker när dom varken pratar om det eller skriver om det? Jag vill skriva, så mycket vill jag skriva, men jag kan inte få fram allt. Och jag vill prata, jag vill prata så mycket. Men hälften av allt som pågår i hjärnan förstår jag ju inte ens själv. Så jag skriver det jag förstår, och det är att jag känner mig komplicerad.

- Snusmumrikens vårvisa

Jag vandrar genom skogen en mycket tidig vår,

den vår som jag har väntat på och saknat.

Med himlen full av vingar och jorden full av spår,

av alla kryp som äntligen har vaknat.

Jag går som jag behagar i min gamla gröna hatt.

Jag spelar alla dagar, jag spelar varje natt

och äga vill jag inte, för man måste vara fri,

när man söker nya sånger, en egen melodi.

Jag ville ge en visa åt vårens klara bäck

och tyst musik för månens bleka skära,

små sånger på mitt munspel för varje fågelsträck

och en visa till ensamhetens ära.

Men timmarna försvinna och skymningen blir lång,

och jag kan inte finna en enda liten sång,

som handlar om förväntan och om vårmelankoli,

och om en som går allena och är fullständigt fri.

Idag kliver jag på jobbhelg, tiden går så otroligt fort, känns som om jag nyss jobbade helg. Jag har haft en fast anställning sedan november, och det känns så nyss. Sju hela månader. Och nyss handlade jag julklappar, det var snö ute och jag kände mig ledsen över att inte äga någon skoter. Men nu är det förbi, det är vår, till och med sommar snart. När vinden tar en paus, och molnen står på avstånd från solen, så är det riktigt hett ute. Det verkligen bränner, solens vår strålar. 

Och hemmet är i fullständigt kaos, för här ska badrummet renoveras. Så i hela två veckor är jag utan tillgång till att ta en dusch när som helst. Och jag har så många olika duschar, när jag är kall, när jag är upprörd, när jag har ont, när jag måste tänka och nu helt plötsligt måste jag åka till Andra duschar. Men mamma har ett badkar, så nu får jag äntligen bada bäst jag vill!

Ja må denna tid också gå fort. För när badrummet renoveras betyder det även att kattlådan flyttat ut till vardagsrummet(!!!!!) och deras bajstider krockar oftast när jag ska äta min frukost vid tv:n, vilket är väldigt störande. Om dom bara visste hur det luktade!! Fast det kanske dom gör? Och bara jävlas med mig? Hmmm....

Nä nu ska jag lyssna på musik och bara vara tills klockan tickar till ett ungefär.

- down by the river

- I know, the past will catch you up as you run faster

- Långsamt

Nattsuddar, inte så konstigt med tanke att jag gick av min tredje natt denna morgon. Min tanke var att kliva upp tidigt = lägga mig tidigt. Sov till fem, inte så rutinerat. Så här är jag, klarvaken. Musiktrippar, tänker och funderar, som jag gör alla sekunder om dygnen, men i ensamhet och mörker blir allt så mycket mer påtagligt.

I ensamhet och mörker, kombinerat med en skön lista musik så blir allt så mycket mer närmre en. 

Tankar man ofta tänker vill man plötsligt ha ett svar på, man vill lösa ur alla knutor i huvudet. 

Det känns mer, alltihop och hela jag. Jag försöker lära mig själv att ha mitt jag som ett bra sällskap, för det är ju trots allt mig själv jag kommer hänga med hela livet. Så jag försöker bli någorlunda vän med mig, försöker tänka att det inte alltid måste bli så ledsamt. Försöker tänka att det inte ska vara så jävla komplicerat.

Jag är precis som jag alltid varit, min värld känns svart och den känns vit. Jag är svart, och jag är vitt. Mitt hår är varken svart eller rött längre, eller orange, eller någon annan misslyckad färg. Jag gömmer mig inte bakom tröjärmen eller en ful stor mössa. Tjocka huvtröjor eller trasiga byxor. För den delen gömmer jag inte ens bakom en dörr heller. Jag är definitivt inte lika ensam längre. Och det som en gång var en trasig arm har bara ärrbildningar kvar. Men jag är fortfarande jag. Mitt skratt hörs mer än förut, jag ler och jag är social. Jag tänker inte längre en framtid utan mig i familjebilden, jag ser mig istället själv ha en egen familj. Levande.

Men jag är ändå som förut, mitt huvud är fortfarande lika komplicerat, jag är fortfarande komplicerad.
Fast jag lär mig att leva med det, det är inte lika outhärdligt som det var en gång i tiden.
Även fast det känns näst intill panik framkallande att känna mig likadan i insidan då som nu, så vet jag att det är övergående. Jag vet att jag överlever.
 I helgen funderar jag på att styra bilen mot stugan, fly iväg om bara för en natt.

- Långsamt

''Jag är här nu
Det är så här jag är
Just idag
Kan inte oron ta mig
Jag är lugnare
Idag är jag framme
Ingen som jagar
Min sköra tanke

Nu är jag här för sista gången
Runt mig sjunker gamla minnen ner
Som tavlor från min barndoms väggar

Nu är det bara längtan
Till det gamla kvar
Och frågorna vi tvingats lämna
Jag minns hur vi skrek på varann
Hur vi svek och rev i vad vi nådde
Jag var arg
Ni förlät''

- Stolen dance

- About her

Well no one told me about her

the way she lied
well no one told me about her
how many people cried

But it's too late to say you're sorry
how would i know
why should i care
please don't bother trying to find her
she's not there

My man's got a heart like a rock cast in the sea