Jag är så glad att det händer saker med min kropp utan att jag ens haft det som ett mål. Jag tränar för att jag mår bra av det, jag springer för att det gör mig lugn, jag gör yoga för att det gör mig lugn. Jag är glad att jag aldrig hamnat i en snurra där man försökt ge en diagnos till vad jag är, även fast jag var nära att börja söka hjälp för den oro jag ständigt har i kroppen, för det krig som aldrig sluter fred, för min ilska som fått mig att ta sönder mina händer, för min ångest att inte veta vad som är fel.
Jag är glad, jag är lycklig för det. För jag är bara jag, det jag en gång kallade brister höjer jag idag det i luften och kallar det styrka. För varje gång kriget startar i mig så vet jag att det är övergående, och jag lämnar det starkare för varje gång. Jag har inte längre ångest över det, jag undrar aldrig längre vad som är fel, för det finns inga fel. Och det är är en befrielse.
