För att skriva detta inlägg behövdes ett glas cola och en snus. Mitt stöd att skriva några rader om vad som sker i mitt liv just nu. Kanske låter töntigt, men snus och cola har alltid haft en lugnande effekt på mig, det där lilla extra som jag belönar mig med. Och en belöning kan behövas när jag sitter här i soffan och ska liksom skriva av mig.
Jag var till vårdcentralen igår, för att i några veckor har jag haft problem med sömnen. Eller, jag har inte haft problem med sömnen, vad jag har trott iallafall. Jag har haft en ständig trötthet som legat över mig. För att korta av det hela så vaknade jag måndag morgon, men en otrolig stelhet i kroppen (ingenting ovanligt), stretchade och tänjde på kroppen och begav mig sedan till jobbet. Att jag hade värk i hela kroppen är inte heller något ovanligt, det hör till, oftast blir det mildare mot eftermiddagen. Problemet var att jag liksom vaknade aldrig, jag befann mig i en dröm kändes det som. Äh, det går snart över, tänkte jag.
Det gick inte över. Det gick inte över på tisdagen heller. Och jag ansträngde mig till tusen för att verka pigg, vaken, alert, men samtidigt skrek det i mig att jag skulle Vakna. Det var jobbigt att befinna sig på jobbet och känna en sådan desperation i kroppen, det var jobbigt att anstränga sig så hårt för att visa att man är koncentrerad, när man själv känner sig som om man står bredvid sig själv och bara ser på.
Onsdagen for jag till jobbet, kände mig helt lost när jag satt i bilen, att jag ens klarade av att köra Till jobbet förstår jag inte hur. Efter knappt en timme gav min kropp upp, det ledde till en panik ångest attack och jag for hem. Det var detta som ledde till ett samtal till vårdcentralen, som jag för övrigt hatar att gå till, hatar miljön, hatar att vänta, hatar att söka efter hjälp.
Tick, tock, tick, tock. Det gick över tid, detta besöket, jag gick dit för att förklara denna dimman som lagt sig för ögonen och gjort mitt huvud tungt som bly. Vi halkade in på min ständiga värk i kroppen, vi konstaterade att ställen som brukar vara inflammerade hade blivit fler. Vi kom fram till att jag ytterst sällan under nätterna hamnar i djupsömn, pågrund av min värk. Det förklarar min ständiga trötthet, det förklarar varför min kropp plötsligt sa ifrån. Vi kom fram till att värken och inflammationerna gör mig trött. Det som går att göra, är att träna och äta anti-inflammatoriska läkemedel (som för övrigt inte hjälper).
Det går i skov, ibland har jag knappt ont alls, ibland har jag så jävla ont och jag fick veta att jag ska lära mig att leva med det. Det känns bittert att vara 21 år gammal och ska leva med kroniska inflammationer. För att se på det ljusa sidan har jag väldigt många år på mig att lära mig leva med det.
Värken kan jag ta, för det har jag nu levt med så pass länge. Men att det ska gå ut över det psykiska, för kropp och själ hör ihop, när ena värker, värker den andra. Så nu framför mig väntar även KBT samtal. Jag vet inte vad jag trott, att det kanske skulle finnas en mirakel spruta som fick mig att känna mig som 21? Så detta är ännu en resa i mitt liv som heter kämpa.
.jpg)
