-

Idag har det varit en fundersam dag. Hela dagen har den varit en röst som skrikit inom mig, men på något konstigt sätt har den rösten inte blivit hörd. Jag orkar inte klaga mer, jag är där jag är och mitt liv kommer aldrig bli som jag vill, vilket gör mig deprimerad. Ibland undrar jag om jag verkligen är en människa. Hur mycket jag än älskar min familj och mina vänner, känns det som om jag är en ensam person. Alltså att jag inte ska vara här. Jag skulle älska att vara ensam, slippa alla, aldrig mer få se någon, jag själv, ett ljus, ett tomt rum. Ibland funderar jag på om jag ens är menad för den här världen. För jag verkar aldrig få just.. Det där. Det där som alla andra verkar skatta sig lyckliga med. Det finns inget som kan få mig att känna mig trygg, här. Jag vet inte, jag har alltid haft svårt att skriva ner mina känslor, speciellt hur jag tänker. Och nu misslyckas jag väldigt stort, men jag försöker bara förklara. Vad jag försöker förklara och varför? No idea. Vill sticka här ifrån nu, fast tanken skrämmer mig ger det hopp om ett liv jag vill leva. Inte här, inte med er. Själv, papper penna sprit snus och cigaretter. Om jag hade kunnat hade jag tagit med mig kissen och uffe, det är dom och jag. Åh herregu, vad säger jag? Vill bara dra här ifrån innan jag blir fast. Jag långt här ifrån, bort från er. Ingen får någonsin sakna mig.