Klockan är halv sju på morgonen. Vad gör jag uppe? Grubblar, tänker, alldelens för mycket, som alltid. Vill skriva ett långt inlägg, om tiden förut. Men jag vet inte hur? Jag är rädd för livet, seriöst. Det är Nu jag ska skriva något klokt och bra, så ni kan sitta där och nicka stämmande. Men jag kan inte, för jag vet inte vad som är klokt och bra. Jag vet inte varför jag är rädd för livet, jag klarar ju allt om jag vill. Men på senaste tiden har jag balanserat på en lina, ge upp eller fortsätta. Jag står fortfarande där, ostablit. Jag undrar när jag fortsätter, utan att svaja, utan att bli höjdrädd. Hur lång linan är och om jag klarar det. För mycket frågor, inga svar.
Tack.
Ända sen 2008 kände jag att ingenting stod rätt till, kanske tidigare. Jag har alltid haft Evelina vid min sida, vi har alltid haft varann, jag har varit helt beroende av att ha henne vid min sida. Men plötsligt kändes det bara som om jag tog en annan väg, hon en annan. Seriöst, jag vet inte ens om jag kan skriva något här utan att hon blir sur. Eller surare. Iallafall, hon har alltid varit systern jag aldrig fått och hon har hjälpt mig genom allt. Det finns ingen gång då hon inte funnits där för mig, jag minns ett jobbigt år för min del, då sprang jag till hon flera nätter och bara grät. Och hon satt där och tröstade mig. Jag kan som inte ens beskriva hur stor del av mitt liv hon varit, eller hur stor del av mitt liv hon är! Det är exakt som en sol i regnet, hennes skratt får mig att glömma alla bekymmer och jag blir bara glad. Men som sagt, sen 2008 så har vi slutat umgås mer och mer. Bråken har detssutom växt, vi bråkar typ.. Ja, hela tiden? Klart det känns jobbigt, för jag vet att vi glider ifrån varann. Jag vet inte hur nära vi är om ett år, men jag vet att vi fortfarande har varann iallafall. Jag tror inte något skulle få oss att sluta umgås, för hon har alltid kännts som.. Mig själv. Typ, en tvillingsjäl. Men i vilket fall som helst, så kommer jag alltid att älska hon. Alltid kommer hon betyda så jävla mycket. Och ja, TACK, för att du stått ut med mig, för att du alltid varit där, för att du är du. Och förlåt för saker jag sagt och gjort, jag skulle aldrig ha råd att förlora dig.
Tack.
Ända sen 2008 kände jag att ingenting stod rätt till, kanske tidigare. Jag har alltid haft Evelina vid min sida, vi har alltid haft varann, jag har varit helt beroende av att ha henne vid min sida. Men plötsligt kändes det bara som om jag tog en annan väg, hon en annan. Seriöst, jag vet inte ens om jag kan skriva något här utan att hon blir sur. Eller surare. Iallafall, hon har alltid varit systern jag aldrig fått och hon har hjälpt mig genom allt. Det finns ingen gång då hon inte funnits där för mig, jag minns ett jobbigt år för min del, då sprang jag till hon flera nätter och bara grät. Och hon satt där och tröstade mig. Jag kan som inte ens beskriva hur stor del av mitt liv hon varit, eller hur stor del av mitt liv hon är! Det är exakt som en sol i regnet, hennes skratt får mig att glömma alla bekymmer och jag blir bara glad. Men som sagt, sen 2008 så har vi slutat umgås mer och mer. Bråken har detssutom växt, vi bråkar typ.. Ja, hela tiden? Klart det känns jobbigt, för jag vet att vi glider ifrån varann. Jag vet inte hur nära vi är om ett år, men jag vet att vi fortfarande har varann iallafall. Jag tror inte något skulle få oss att sluta umgås, för hon har alltid kännts som.. Mig själv. Typ, en tvillingsjäl. Men i vilket fall som helst, så kommer jag alltid att älska hon. Alltid kommer hon betyda så jävla mycket. Och ja, TACK, för att du stått ut med mig, för att du alltid varit där, för att du är du. Och förlåt för saker jag sagt och gjort, jag skulle aldrig ha råd att förlora dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar