-

Jag saknar förut, när allt var en sjävklarhet. Hur jävla dum man var och tog allting förgivet, sjäkvlart skulle det inte hålla och självklart skulle man inte ha varann hela livet. Alltså, det är nu jag ska typ.. Kunna spola tillbaka tiden, ellerhur? Shit, så jävla less jag är nu. Fast vad kan man göra åt saken, mer än att skratta. Ja, det här är inte min dag. Och just idag hatar jag alla. Förut var det sååååå jävla uppenbart, att det verkligen var vi mot världen. Men nu? Jag vet fan inte vart jag har dig, jag vet inte ens vem du är mer. Och här sitter jag och frågar mig själv, varför? Samtidigt som jag gärna lägger all skuld på alla andra, så dubblar jag skulden på mig. För det är ju så, alltid jag. Alltid mitt fel. Aldrig jag som bara får vara någon för en dag.

'Hur kan man vara så vacker i hennes skick?
Hur kan hennes blod och tårar utstråla något vackert?
Även fast jag är rädd att hon ska gå över gränsen,
så är hennes sårbarhet en stor del av hennes skönhet.
Jag är nästan fascinerad hur hon kan gå i bitar, så lätt,
på bara några sekunder.'