Börjar tänka på när jag var i stugan i somras. När jag kom hem där ifrån så slutade jag lyssna helt på den låten, och på Placebo. Jag vet inte varför, det bara blev så. Nu när jag lyssnar på den, så vill jag nästan gråta. Även fast jag byggde upp mig så mycket på dom veckorna, så föll jag i bitar en hel del också. Jag var som en ihop limmad vas, dom tappades och limmades ihop. Gång på gång. Det får mig att börja tro, att det är mänskligt att nå en sådan nivå och sjunka lika snabbt till botten. För det är ju självklart, vi är alla människor. En sak jag är säker på, att jag aldrig kommer bli nöjd. Hur jag än mår idag, eller imorgon, eller om ett år, så kommer det alltid fattas något. Om jag så vinner en miljon eller någons hjärta, så kommer jag alltid sättas i siutationer jag bara vill dö i eller nå den nivån jag inte vill.
Det är bara pladder alltihop och jag önskar att jag kunde skriva något bra för en gångsskull, något jag menar. Det jag egentligen menar.
För jag vet vad du försöker göra, du försöker få mig att brista. För då är du så mycket starkare, så mycket större och jag blir chanslös. Du har redan tagit det som varit något för mig, du högg mig i ryggen och visste vad min svagaste punkt var. Jag vet vad du håller på med och försöker göra. Det ända jag inte vet, är varför.
Den här dagen började egentligen dåligt, från första början. Och kommer fortsätta så. Bara för att ingen har tid med mig idag, så behöver jag alla. typiskt.
Senare när jag fått mig en kopp kaffe, kommer jag skratta åt det här inlägget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar