- visst är det konstigt, men så är det

Ibland saknar jag den jag var förut, hur förstörd och ensam jag var. Även fast jag inte kände det då, så var det ett liv jag valde själv att leva. Jag hatade att vakna, jag älskade att sova. Mitt sätt att leva den perioden var att överleva, att överleva varje dag och tvinga in positiva tankar som ''det blir bättre''. Jag lärde mig att sätta på en mask, för jag ville aldrig ha hjälp, jag ville aldrig gå till en psykolog, jag ville inte göra mina föräldrar besvikna och jag ville aldrig att min bror skulle förstå hur mycket jag skadade mig själv. Min dörr var alltid låst, ingen fick komma in. Där levde jag mitt liv, där byggde jag en värld. Det kunde ta en hel vecka innan jag tog mig ut för att andas frisk luft.

Det var lättare att vara ensam i perioder, för ibland kändes det som att folk skulle se igenom mig, jag var så rädd att min familj skulle genomskåda mig. Jag vet inte hur mycket dom känner till, för tankar och problem höll jag för mig själv. Jag intalade mig att det var något som skulle gå över. Ni kanske inte förstår riktigt vad jag saknar med den tiden, men känslan av att inte behöva känna någon känsla för någon annan, känslan av att bara ha sig själv i huvudet att tänka på, känslan av att inte behöva bry sig om någon.

Jag var en kall person, att jag gick med tankar på att avsluta allt säger det mesta, jag skrev färdiga brev som jag skulle kunna lämna efter mig. Jag kunde ligga i min säng och fundera på vem som skulle få vad när jag inte fanns där längre, när mitt rum inte var mitt rum längre. Många gånger fann jag mig själv le mitt i allt elände, för någonstans försökte jag intala mig att min familj skulle förstå varför jag valde att lämna livet jag levde. Jag intalade mig att dom skulle ha full förståelse, fast jag aldrig ens öppnade munnen.

Idag jag kan hitta ord för allt vad jag upplevde, jag kan berätta på ett sätt som jag aldrig skulle tillåta mig då. Allt vad jag skrev, tankar och funderingar, lidande och tårar, är något som jag raderade ganska snabbt. För jag ville inte förstå vilken sorglig situation jag befann mig i, jag ville inte tro att det var mitt liv. Som sagt så höll jag uppe en mening, det blir bättre, för det var så jag fick höra, och jag ville tro på det. Någonstans så ville jag leva i framtiden, jag ville hitta en själsfrände och jag ville ha ett normalt liv. Det var hoppet som höll mig kvar, det är hoppet som håller mig kvar.

I många år levde jag i stora tjocktröjor med armarna nerdragna, under hade jag lindat papper eller bandage. Jag skippade att idrotten för det skulle tvinga mig att blotta mig, det skulle visa ärr och sår på min kropp, och det skulle förstöra min mask jag drog på varje morgon. Jag hoppade av i slutet av åttan, många fattade inte varför, de flesta förstod inte alls, det bevisade bara hur bra en människa kan dra på en mask.

Idag skäms jag inte alls över mina ärr, jag kommer aldrig skämmas.
Det visar bara hur jag krigat och att jag segrat.