När alla scenarion i skallen upplevts, kanske inte på det sätt man tänkte att det skulle sluta, så tar man ett nytt andetag. Man kämpar för att hålla gamla dörrar stängda och försöker ständigt öppna nya, men man hittar inte nycklarna, dom måste blivit borttappade påvägen hem i snön.
Men du måste tro mig när jag säger att jag försökt, mer än vad jag trodde mitt hjärta skulle klara av någonsin. Jag bläddrar i boken och ser alla skrivna sidor, jag ler och skrattar för mig själv. Men samtidigt känner jag en enorm smärta, för mycket blev inte vad jag tänkte. Dessa scenarion man tänker i huvudet. Jag var så säker förr, det är det som gör mig vettskrämd idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar