Det var inte så längesen, det var bara något år sedan. Förstörd&förvirrad. Jag älskar den här bilden, just för att man ser att jag var sliten, man ser i ögonen hur förstörd jag var, jag mådde uselt, jag sov knappt, lyssnade på kent och då i mina tankar höll jag på att avsluta allt. Det var natuligt för mig, att tänka på döden, jag tänkte att jag ger det här några år till, men inte mer än så. Jag ville dö ung.
Mycket har förändrats, men kents texter är desamma, det påminner om en tid då jag ville ge upp. Därför hamnar jag i en bubbla direkt jag slår på någon av deras låtar, jag känner mig stum när jag tänker tankar jag hade då, det gör ont att bli påmind. Det känns smärtsamt att komma ihåg, och hur orkade jag ens med mina tankar? Jag kan knappt bära det idag. Jag var så liten, men trodde jag var så stor, jag trodde att ingenting kunde bli värre än vad det var, jag trodde jag varit med om allt hemskt, jag trodde jag varit med om allt, och det var nog.
Jag älskar att reflektera, för idag förstår jag så mycket mer än vad jag gjorde då.
Idag kan jag finna ord på känslor, något jag saknade då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar