- i en ständig karusell

Det är en ständig snurr på min karusell. Min känslomässiga karusell. Ibland måste  jag lägga mig ner, för det känns som om benen inte bär. Jag är ändå i ett stadie just nu där jag faktiskt är bra, jag är bra, väldigt bra faktiskt. Man hör mig i folkmassan skratta och prata ljudligt, jag kan inte kalla det för en fasad, för det är det inte, det är min räddning. Genom allt jävla elände från barnsben tills idag, 21 år gammal, så är det min ända räddning, det är inte en falsk fasad, utan min ända räddning. För det finns ingen som någonsin kan säga till mig att Det blir bättre, Du kommer bli bättre, nej inte någon. Inte någon av alla underbara som finns omkring mig kan ge mig dom orden.

För det är jag, jag och bara jag som är min räddning. Och min räddning är att skratta, höras, ses, få bekräftelse, få andra att skratta, se andra le, vara en helt vanlig i mängden, det spelar ingenroll hur ont det egentligen gör inne hos mig, hur mina tankar bara äter upp mig inifrån, för just Då, i dom timmarna i en fantastiskt bra grupp med människor, så får jag faktiskt vara en annan del av mig. 

För det är bara jag, och jag som är min räddning, aldrig någon annan. Jag har allt för många gånger litat på att någon ska dra mig ur detta tankehelvetet, men det fungerar inte så, det fungerar inte så för någon. Det är jag som valt att leva, och i att leva ingår allt på en skitig tallrik.