- next to me

Jag tänkte skriva att jag kommit i en säga kris, men jag är en kris hela jag, har alltid varit. Ska jag inte göra det första, så ska jag göra det andra. Jag kan inte vara bekväm, jag kan inte finna mig i saker, det måste ständigt hända något, någon form av förändring eller något dramatiskt. Kanske kommer det en dag när jag får ro i kroppen, och helt enkelt finner mig i livet, men inte nu och inte ännu. Kommer jag inte in på ltu vill jag flytta utomlands en period, testa, känna, inte vara här. Eller något nytt jobb, vad som helst. Jag vill helt enkelt känna mig vid liv, känna mig som 22. 

En gång, eller flera gånger, har ett stabilt liv och trygghet frestat mig, men det går inte, hur mycket vackert som än hör till det. Jag vill inte ångra något, jag vill vara säker. Och säker blir jag av friheten, för jag kan göra vad som helst, jag är inte bunden till mitt jobb i all evighet, jag är inte bunden till min lägenhet, jag är inte bunden till Sverige. Jag kan göra vad som helst, åka vart jag vill. I mitt huvud har jag gjort allt väldigt komplicerat i flera år, pågrund av någon slags rädsla, en Slags spärr har lagts upp, och nu är jag i ett nytt tänk. Om det är något jag lärt mig i ett kvinnodominerande yrke genom flera år är att inte fastna, att inte ångra sig, att köra på. Och jag tror jag måste det, köra på, åt antingen ena hållet eller andra.