- I need your love

I take a deep breath everytime I pass your door
I know you're there but I can't see you anymore
And that's the reason you're in the dark
I've been a stranger ever since we fell apart
And I feel so helpless here
Watch my eyes are filled with fear
Tell me do you feel the same
Hold me in your arms again

Now I'm dreaming, will ever find you now?
I walk in circles but I'll never figure out
What I mean to you, do I belong
I try to fight this but I know I'm not that strong
And I feel so helpless here
Watch my eyes are filled with fear
Tell me do you feel the same
Hold me in your arms again

I need your love
I need your time
When everything's wrong
You make it right

Imorgon far jag och lurven till stugan, vi far nog ganska tidigt, vill bara bort från bajs Luleå. Också vill jag vara ensam. Vilket jag kommer vara, helt ensam, för första gången i mitt liv. Jag längtar faktiskt. Det behövs just nu, känner att min skalle vill explodera, känns som att jag ska falla. Så det ska bli skönt att få andas och tänka ostört. Och jobb har jag tackat nej till, fick dåligt samvete, tänkte ringa upp och ta alla dagar och skita i stugan, men tog mig några sekunders betänketid och tänkte att det inte är värt att kollapsa. Så bra känner jag mig själv att jag kan lyssna på min kropp.

 

- little talks

I don't like walking around this old and empty house
So hold my hand, I'll walk with you, my dear
The stairs creak as I sleep, it's keeping me awake
It's the house telling you to close your eyes

Some days I can't even trust myself
It's killing me to see you this way

Cause though the truth may vary
This ship will carry
Our bodies safe to shore

There's an old voice in my head that's holding me back
Well tell her that I miss our little talks
Soon it will all be over, and buried with our past
We used to play outside when we were young
And full of life and full of love

Some days I don't know if I am wrong or right.
Your mind is playing tricks on you my dear

Though the truth may vary
This ship will carry
Our bodies safe to shore

Hey!
Don't listen to a word I say
Hey!
The screams all sound the same
Hey!

Though the truth may vary
This ship will carry
Our bodies safe to shore

You're gone, gone, gone away
I watched you disappear
All that's left is a ghost of you
Now we're torn, torn, torn apart
There's nothing we can do
Just let me go, we'll meet again soon
Now wait, wait, wait for me
Please hang around
I'll see you when I fall asleep

Though the truth may vary
This ship will carry
Our bodies safe to shore

 

Nu är det såhär rörigt i huvudet igen, sådär rörigt att man måste sätta sig ner för att ta några andetag, slå på musik högt högt högt i lurarna, stänga ut verkligheten och försöka intala sig att röran städar sig själv. Ibland undrar jag om det finns några små mirakeltroll i hjärnan som städar upp efter mina tankar som sänker mig. Jag antar att jag är i den åldern där många funderingar kommer, fast ..det har ju alltid varit såhär.

Jag tänker på människor jag förlorat genom åren,
människor som gått bort,
människor som försvunnit.
Jag kan känna en oerhört saknad, speciellt en dag som idag.

- det går framåt!

- a

Hoppas du blir glad när du klickar dig in hit, för jag har egentligen inte så mycket att skriva mer än att jag älskar dig. Jag kanske inte är i ett så sinnesfulltbruk alla gånger, en del saker kan bli tokiga när jag öppnar min mun. Tänker mig inte riktigt för alla gånger. Men det blir så ibland, du är den där personen som rättar mig och får mig till det bättre tankarna. Puss

- 2009

 

Kan inte förstå att jag kunnat ha så fina naglar en gång i tiden?
Ja, det var en gång i tiden. Idag är jag en nagelbitare.

Vill ha sommar!

It's in the stars, it's been written in the scars on our hearts

Right from the start
You were a thief, you stole my heart
And I your willing victim
I let you see the parts of me, that weren't all that pretty
And with every touch you fixed them
Now you've been talking in your sleep oh oh
Things you never say to me oh oh
Tell me that you've had enough
Of our love, our love

Just give me a reason, just a little bit's enough
Just a second we're not broken just bent, and we can learn to love again
It's in the stars, it's been written in the scars on our hearts
We're not broken just bent, and we can learn to love again

I'm sorry I don't understand
Where all of this is coming from
I thought that we were fine [Oh we had Everything]
Your head is running wild again
My dear we still have everythin'
And it's all in your mind [Yeah but this is happenin']
You've been havin' real bad dreams oh oh
You used to lie so close to me oh oh
There's nothing more than empty sheets between our love, our love
Oh our love, our love
Oh tear ducts and rust
I'll fix it for us
We're collecting dust, but our love's enough
You're holding it in
You're pouring a drink
No nothing is as bad as it seems
We'll come clean

Nyttiga kvällscitat

Ska upp fem imorgon, jobb jobb och jobb. Roligare helg kan man ha, men jag trivs, riktigt bra. Känns nyttigt och varierande att få vara på sjukhuset :) nu ska jag släcka ner och sova de få timmar som återstår tills klockan ringer.

Vart går man och ställer alla frågor till någon som vet alla svar?

Ja säg mig det. Jag kan grubbla och fundera så jag blir galen, ibland kan jag sakna att ha någon att bara slänga ur mig allt till. Allt som inte handlar om något, och allt som inte har någon mening, allt som bara far in i min skalle och fastnar. Jag vet inte om alla jag kunnat vända mig till har försvunnit eller om jag bara slutat prata. Det kanske handlar om att jag slutat skriva. Jag vet inte.

Men jag vet att det är något jag saknar, även fast det kanske bara handlar om mig, att jag bara slutat prata. Det känns som att det inte är värt det ändå, för vem orkar lyssna på mig? Så kan det kännas ibland, som om jag pratar för mycket, jag tänker för mycket, jag lägger märke till mycket, jag lägger små notisar i mitt huvud och sen allt grubblande.

Ja det är en känsla jag saknar, att känna mig tillfredställd i min tankeverksamhet. Jag kan starta på en novell, jag kan skriva ett kapitel, jag kan skriva två kapitel, men sedan tröttnar jag. Historian liksom dör ut, det tar bara stopp. Jag kan starta en konversation om hur underbara stjärnorna är och hur oändlig rymden är, vad finns egentligen där? Jag kan försöka få en annan människa att tänka ett steg längre om psykologi och etik, varför människor kan vara så grymma och vad får en annan människa att älska.

Det är egentligen bara småsaker allt handlar om, men jag älskar att tänka in i djupet, jag tror det är därför jag kan vara så känslig ibland. Men det är svårt att få någon att prata om allt sånt här, det är svårt att få en annan att ändra tankesätt eller försöka få någon intresserad.

Handlar det om att människor bara inte hittar ord att förklara sig på? Eller bryr sig igen bara?
Alla små saker, är väldigt stora för mig.
Och jag vet inte vad jag ska ta mig till med alla frågor som jag inte hittar svar på.

 

 

Just give me a reason



''..I know the love that hold us bond will get me before i'm hitting the ground''

breakdown

But you cant stop nothing
If you got no control
Of the thoughts in your mind
That you kept in, you know
You don't know nothing
But you don't need to know
The wisdoms in the trees
Not the glass windows
You cant stop wishing
If you don't let go
But things that you find
And you lose, and you know
You keep on rolling
Put the moment on hold
The frames too bright
So put the blinds down low

- jag trodde nog aldrig att du skulle dö

 

Jag berättade aldrig så mycket om hur jag mådde eller saker och ting som skeddei mitt liv.

Men du visste ändå, du såg på mig när något inte var rätt, du såg när det var något jag inte berättade. När du kunde fråga mig hur det var med mig, så svarade jag alltid att allt var bra.
Jag visste att du inte skulle ha något svar om jag sa att allt var rent åt helvete.

Men det är just det här jag saknar, när jag tappade bort mig själv en del dagar, kunde jag bara komma till er och bara vara. Både du och mormor visste precis hur allt låg till fast jag inte sa något. Då fick du mig att skratta som mest, för det var Ditt sätt att få mig på fötter igen.
Och det fungerade, det var den bästa medicinen genom alla mörka år jag levde genom.

Nu när jag hittar alla bitar av mig själv på vägen som jag går, önskar jag att du också var med och såg hur stark jag blivit. Sakta men säkert börjar jag hitta mig själv, jag hittar ord på saker, jag hittar mening med saker. Jag vet att du är med, men det är jobbigt att inte kunna se på dig, känns jobbigt att inte kunna höra din röst, känns jobbigt att inte kunna höra ditt smittsamma skratt.

''Det är som det är..'' sa du många gånger i olika sammanhang,
Ja det är som det är, jag fortsätter ro min båt och du är förevigt vinden som ger mig fart.

- Soliga måndag!

Ett pass på sunderbysjukhus, känns nästan som om jag har en heltid där? haha, varit många svängar dit nu. Kommer bli bra lön om det fortsätter så här. Sagt upp mig mig från olearys tills vidare, finns ju ingen anledning att vara där nu när det är så stort behov som undersköterska.  Min helg har varit nykter, dricker nästan aldrig mer, känner inget behov. Detssutom har jag roligare nyktert, och mår bättre dagen efter ;)

Dock så hände något med min bil i helgen, i lördags, min fina pärla som startat i alla väder och grader bestämde sig för att inte starta, helt plötsligt. Sara, pierre och maxim kom som hjältar och försökte med starthjälp, men ingenting bet på min envisa fröken. Så vi lämnade henne kvar hos mamma. Igår kom vi fram till att det var startmotorn?? eller något sånt. Alf kollade bilen och drog en vettig slutsats. Så idag kör jag med automat, så bortskämd man kan bli med en sådan bil, ojoj. Men ingenting slår min mazda ändå, min underbara super pärla!

Annars händer det inte så mycket i min värld.
En helt underbar låt med en fantastisk video kan jag bjussa på!

- instagram

- Utvilad

Sovit som en stock nu två nätter i rad, och vaknat av mig själv hyffsat tidigt. Tagit mig en morgonpromenad, lite längre idag än igår, för att testa formen. Känner att jag är lite förkyld, men inte så farligt att jag inte kan träna. Så idag blir det ett härligt benpass! Inte mycket mer planerat för dagen, det blir vad det blir.

Nu lite kaffe och en cigarett!

I min bubbla

Det var inte så längesen, det var bara något år sedan. Förstörd&förvirrad. Jag älskar den här bilden, just för att man ser att jag var sliten, man ser i ögonen hur förstörd jag var, jag mådde uselt, jag sov knappt, lyssnade på kent och då i mina tankar höll jag på att avsluta allt. Det var natuligt för mig, att tänka på döden, jag tänkte att jag ger det här några år till, men inte mer än så. Jag ville dö ung.

Mycket har förändrats, men kents texter är desamma, det påminner om en tid då jag ville ge upp. Därför hamnar jag i en bubbla direkt jag slår på någon av deras låtar, jag känner mig stum när jag tänker tankar jag hade då, det gör ont att bli påmind. Det känns smärtsamt att komma ihåg, och hur orkade jag ens med mina tankar? Jag kan knappt bära det idag. Jag var så liten, men trodde jag var så stor, jag trodde att ingenting kunde bli värre än vad det var, jag trodde jag varit med om allt hemskt, jag trodde jag varit med om allt, och det var nog.

Jag älskar att reflektera, för idag förstår jag så mycket mer än vad jag gjorde då.
Idag kan jag finna ord på känslor, något jag saknade då.

Mannen i den vita hatten

Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö

Ingen kunde röra oss

Somrarna, vad hände med de somrarna
När du och jag var kungarna, av ingenting från ingenstans?
Nu faller snön och mörkret är en mördare som kräver varje kreativ
tanke som vi någonsin tänkt, men du och jag vi dansar än
Ett krig ett spel en lek ett skämt
Vi kunde aldrig enas ens om musiken
Det fanns inget som kunde röra oss
och du vet att jag var lika rädd som du
Det fanns så mycket att se så jag släppte taget om din hand och du försvann
Du vet att jag var lika rädd som du
En del vänner kommer tillbaka
Men det är alltid de som försvann
som får oss att ligga vakna
trots att vi glömt bort deras namn
Andas in och andas ut
Orkar jag så orkar du

there is no difference between a wise man and a fool when they fall in love

Åkte på magsjuka natten till igår, men kände mig bättre mot förmiddagen, kanske för att jag spydde upp allt som fanns i min mage? Går ju vinterkräksjuka nu, men kan inte vara säker på att det var just det, eftersom det bara kom och gick. Mår sådär idag, känns av att jag näst intill fastade igår. Detssutom så for ju mycket av all vätska jag fick i mig ut, så har väl en aning vätskebrist? Men annars är det bara bra, men just för att det KAN vara vinterkräksjuka så får jag inte jobba inom vården först fredag. Man ska ha haft minst två ''friska'' dagar innan man kan jobba igen.

Typiskt, trodde jag var ett mirakel barn som aldrig drabbades av sånt här, eftersom jag aldrig haft magsjuka, men tydligen hade jag fel. Hade magsjuka en sväng när jag var 10, men aldrig sedan dess. Och aldrig innan. Så nu är jag hemma sen igår, tog mig en liten liiiten promenix tidigare idag, men kände att formen inte var den bästa.

Har iallafall vägt mig idag, 6kg har jag gått ner sedan mitten på januari!
Går åt rätt håll, faaaan så taggad man blir!

Nu ska jag dricka upp min kaffekopp och inte mycket mer än så.

What loneliness is more lonely than distrust?

Idag är en dag där jag tänker i klarare banor, jag ser en ljusare väg framför mig. Jag försöker tänka att allt som sker omkring mig, allt som har hänt, sker och har skett av en anledning. En dörr som stängs ger en ny dörr chans att öppnas, så länge man tillåter det.

Idag är en dag jag är i en normal balans och förstår mina svagheter, jag tillåter mig inte stärkas, jag tillåter mig inte gå vidare när jag faller så hårt ibland. Om jag vore så klok i den delen av mig, om jag skulle förstå så klart som jag gör en sådan här dag, så skulle jag inte behöva falla.

Idag har varit en bra dag, det behövs inte sägas mycket mer än så.

tunga februari

Jag känner mig som svart och vitt, mer än vanligt. Hela februari har varit kaos i huvudet, men samtidigt så är den en månad jag känner att jag uppskattat allt omkring mig och faktikt varit ganska glad. Det är mycket som rör sig i huvudet, och jag pratar inte så mycket om det. Började gråta när jag tackade nej till jobb i onsdags, för att jag hade lovat att hjälpa mamma att flytta. Jag vill räcka till och jag vill tjäna pengar, men samtidigt så knäcker det här mig, jag saknar struktur och vet aldrig hur mina dagar ser ut.

Jag tänkte att jag skulle bli befriad av press när körkortet blev klart, men jag har förstått nu att det alltid kommer vara något som lägger press och stress på kropp och huvud. Ena dagen är jag så glad över allt, jag känner mig så lycklig. Men nästa dag så är jag tveksam på alla, tänker att jag bara lever i en stor lögn. Jag väntar ständigt på att en bomb ska falla, så jag har en anledning att bryta ut. Hur kan jag från en dag vara så säker på allt som rör sig omkring mig, och nästa dag vara säker på att varenda jävel som pratar med mig ljuger? Jag försöker lita på alla som är mig nära, men min hjärna spelar ett sånt spratt att jag inte ens kan lita på min mamma från ena dagen till nästa.

Det är svårt, ena dagen förstår jag att det är jag som är knäpp men andra dagen är jag säker på att jag är ensam på egna ben och är den enda kloka här i världen. Det allra svåraste är att leva tillsammans med någon, för skillnad från förut och nu är att jag är inte jag utan vi är två nu. Det är det svåraste, men samtidigt det bästa. Någon som får mig att ha någon slags balans och säger vad jag behöver höra. Jag kommer aldrig någonsin kunna förklara vad som rör sig i skallen, för jag förstår aldrig ens själv.

Jobbar även ikväll på sunderbysjukhus, så hela fredagen går iväg. Känne rmig inte värst nere idag, utan är rätt neutral, ville bara skriva av mig litegrann, som man kan behöva ibland.

Sunderbysjukhus på alla hjärtans dag!

Det var ingen som sa att det här skulle vara lätt, varken du eller jag.
Tankarna som faller framför mig ibland är ingenting jag väljer,
ibland snubblar jag över dom, ibland hoppar jag över dom.

En del dagar är jag så säker på allt som finns framför mig,
men ibland blir jag så osäker, jag blir vettskrämd.
Jag är så rädd för att bli lurad, jag är så rädd för att missa något.

Det kan gå flera dagar, flera månader, flera år,
ett hjärta som en gång varit trasigt kommer aldrig bli helt.
Ärren kommer alltid påminna mig om vad som skett, vad som har hänt.

Du kommer aldrig förstå vad som hände i min kropp,
du kommer aldrig förstå den känslan som föll över mig,
jag trodde att man aldrig någonsin kunde falla så handlöst,
jag trodde aldrig ett hjärta kunde göra så ont.

Därför är det svårt för mig, när du inte förstår.

- förr

Ja det är svårt ibland, när man känner sig så liten men ska vara så stor.
Man ska sköta alla räkningar, man ska hitta sig ett jobb och se till att bilen fungerar.
Det känns så nära, som om det inte var så längesen, då allt var kravlös.
Dagarna sov man bort, nätterna var man vaken.

Ja det känns som igår, när man kunde kasta sig i armarna på en främling, i hopp om att bli räddad.
Kärlek var ingenting man förstod, hjärtat var ingenting man var rädd om.
Det var många hemska perioder man befann sig i en självdestruktiv dans,
men hur skulle man någonsin kunna nå toppen om man inte starta från någonstans?

Jag tänker ibland hur vänner från förut har det, någon som varit så nära, men nu så långt bort.
Har alla funnit någon att tro på? Har alla någon att dela all glädje och sorg med?
Precis som jag och vi, en gång i tiden.

Det är inte ledsamt att titta tillbak, jag är glad att man på den tiden aldrig tittade fram.
För hur skulle livet vara kravlöst då, om man visste att man en gång skulle bli stor?

Men jag kommer aldrig glömma när vi en gång gick på hertsöns bilväg en sommarnatt,
vi sjöng i kör, med varsin öl i handen och svor på att lämna denna håla.

Mycket som har förändrats, men jag är fortfarande jag.
Jag är detsamma, skillnaden från då och nu är att jag är starkare.
Tack vare den resan jag gjort. På gott och ont.