How the fuck are we supposed to know

If we're in love

Or if we're in pain

- Wake up

- I tried my best to embrace the darkness in which I swim

I had a dream
This one I feel the need to mention
I was happy for a while and I stopped being scared
And ashamed to say what's on my mind
But you thought I'd change after a while
And said you better treat me different or else..
Or else seems like a stupid fucking thing to say to someone like me

-Overneath the Path of Misery

From the top of my lungs
To the bottom of my heart
I scream
At the chasm in between
And the path of misery

Overneath
Overneath
Overblown
Unbeloved
Cannot be low

- < 3

- Det är knappast fel på dig, det är fel hur världen är idag

Jag håller tillbaka mycket som jag vill skriva här. Därför har jag ett litet (stort) text dokument på min dator där jag skriver allt. För idag är jag Johanna, vuxen, betalar räkningar, sköter mitt jobb, har två katter att ta hand om, ett starkt nätverk, kollegor, nya vänner, gamla vänner. Det är svårt att ta upp saker som hänt förut här, även fast jag har en lång historik här på bloggen från ett liv som såg helt annorlunda ut. Men bloggen är ganska censurerad, jag använder mitt text dokument flitigt, samma dokument har hängt kvar som en ''sido'' blogg så länge historiken här finns.

Jag vet inte om jag är rädd att bli utdömd, jag kanske är rädd för fördomar. Jag som är glad och social, det måste vara allt vad mitt liv har inneburit. Vad vet jag om ensamhet? Vad vet jag om rädsla? Vad vet jag om smärta? Vad vet jag om att ge upp?

Det är frustrerande att inte kunna skriva allt jag vill, för det är mycket vad mitt liv handlar om, vad jag handlar om, allt som hände förut som gjort mig till den jag är idag. Jag vill kunna skriva om 13 åringen som var ledsen utan anledning, som inte ens hunnit få sitt hjärta krossat, som inte visste ett dugg om vad som väntade framför. Jag vill kunna gå in mer på vad som hände, när jag var 14, trodde jag var stor, att jag gått igenom mycket, och hade ingen aning om vad som väntade framför mig. När jag var 15, när jag inte orkade, när jag inte ville, när jag sa Nej, fick leva med en skam i flera år, när mitt hjärta lämnades på asfalten, smutsigt av grus och sand, när jag var 15 och inte ville leva längre.

Det är otroligt frustrerande att jag, som var så liten, som trodde jag var så stor, hade nog av livet. Jag pratade inte så mycket om det, om att jag inte ville längre, men hela jag var en misär. Jag var vaken på natten, när alla andra sov, jag sov på dagen, när alla andra var vakna, jag ville inte och orkade inte träffa människor. Jag fick skratta när jag var med mina bästa vänner, men jag fick gråta när jag blev ensam. Alla brev jag skrev, till var och en, som jag rev i bitar av rädsla att någon skulle hitta de vid fel tidpunkt. Jag hade nått botten, jag hade en sten fast i min vrist och låg där, ensam på botten.

Min värld var bokstavligen svart. Jag kunde inte se något ljus någonstans. Det är därför jag blir så här ibland, det är därför mitt liv är en berg och dalbana. Jag ser ljus i livet och uppskattar allt som står mig nära och kärt, men det är svårt att inte kunna erkänna sitt förflutna, som faktiskt inte var så längesen. Det är inget jag kan vifta bort, eller som försvinner, inget som man kan göra ogjort.

- algiers

- Halo

- the challenge is to balance on that fine line between the earth and sky

Det två senaste veckorna har i stort sätt varit ett ända tänkande och kännande. Min värk har varit för jävlig. Och så här är det. Mellan de negativa tankarna så är jag positiv, det är en stor berg och dal bana. Jag orkar inte, jag orkar, jag orkar inge mer, jag orkar ännu mer. Jag har underbara människor i mitt liv, de är få, men dom är underbara. Dom orkar för mig, när jag inte riktigt kan. Hur ser det ut för mig om fem år? Om tio år? Jag tänker, jag känner, ännu mer än någonsin. Jag har väl någonstans tänkt att det här skulle försvinna, för jag har saknat någon lösning, det har inte funnits någon lösning, för det skulle bara försvinna.

Mellan det negativa finns det positiva, det är huvudsaken.

- Heal

Take my mind
And take my pain
Like an empty bottle takes the rain
And heal, heal, heal, heal

And take my past
And take my sense
Like an empty sail takes the wind
And heal, heal, heal, heal

And tell me somethings last,
And tell me somethings last

Take a heart
And take a hand
Like an ocean takes the dirty sand
And heal, heal, hell, heal

Take my mind

And take my pain
Like an empty bottle takes the rain
And heal, heal, hell, heal

And tell me somethings last,
And tell me somethings last

- pepp!

- nytt

klippt mig litegrann, eller ja, typ halva håret. Men det är bara just nu, det kommer bli annat, bara sidecuten får växa ut sig lite. Ikväll ska jag hänga med mitt underbara gäng från bergviken, blir god mat och dryck i bra sällskap.

- jag vet inte hur man gör

- I walk lonely streets and I talk big time dreams

en tvådagars, det var längesen. Det är som en hat kärlek att komma in i dimman, tappa lite kontroll, snubbla till, och köpa en ny öl. Så länge man är stabil, då är det okej. Men i gott sällskap så bör bara skratt vara inblandat. Väntar nu på Andres mamma som ska hämta upp mig, sen Andre, så beger vi oss till olearys för bowling och käk. Perfekt helg för socialträning!

- Do I wanna know?

< 3

- bird on a wire

Like a bird on a wire
Like a drunk in a midnight choir
I have tried in my way to be free

Like a worm on a hook
Like a knight in some old fashioned book
I have saved all my ribbons for thee

And if I, if I have been unkind
I just hope you will let it go by
And if I, if I have been untrue
I hope you know it was never to you

Like a baby stillborn
Like a beast with his horn
I have torn everyone who reached out to me

But I swear by this song
And by all that I have done wrong
I'll make it all up to thee

I saw a young man leaning on his wooden crutch
He called out to me, "Don't ask for so much"
And a young woman leaning in her darkened door
She cried out to me, "Why not ask for more"

Like a bird on a wire
Like a drunk in a midnight choir
I have tried in my way to be free

< 3

Green sleeves stirred my heart away
Green sleeves caught my eye of blue
Green sleeves put my soul at ease
So, I gave my love to sweet, green sleeves

I offered you my gentle hand
For you to take with man’s desire
A gift of both my life and land
I risked it all on truth or lie

Green sleeves stirred my heart away
Green sleeves caught my eye of blue
Green sleeves put my soul at ease
So, I gave my love to sweet, green sleeves

Life set you up, then it took you down
It broke you with humility
When your feet, they touched the ground
You cried that you no longer loved me

Green sleeves stirred my heart away
Green sleeves caught my eye of blue
Green sleeves put my soul at ease
So, I gave my love to sweet, green sleeves

Green sleeves, now you say goodbye
I pray you find the love you crave
I’ll forever believed a lie
Your love will last to my grav

Green sleeves stirred my heart away
Green sleeves caught my eye of blue
Green sleeves put my soul at ease
So, I gave my love to sweet, green sleeves

- Greensleeves

Jag tänker lite för mycket, känner lite för mycket, men hur kan man inte tänka för mycket? Hur kan man inte känna för mycket? Det är inget som går att trolla bort. Jag försöker att tänka lite mindre, känna lite mindre, men det är svårt, speciellt när det är så här jag är. Jag kan bara inte ändra mig, då förstör jag hela grejen med att vara jag.

You ask me if there'll come a time
When I grow tired of you
Never my love
Never my love

You wonder if this heart of mine
Will lose its desire for you
Never my love
Never my love

What makes you think love will end
When you know that my whole life depends
On you (on you)

Never my love
Never my love

You say you fear I'll change my mind
And I won't require you
Never my love
Never my love

How can you think love will end
When I've asked you to spend your whole life 
With me (with me, with me)

- How to thrive when the world overwhelms you

Jag tycker inte om att man stoppar människor i olika fack, även fast det underlättar för människan och omgivningen, samt ger större förståelse kring hur en del människor fungerar och varför det kan bli som det kan bli. Men jag gillar det ändå inte, inte när det kommer till mig själv.  Jag ger den här boken ett försök. Blev remitterad till några KBT samtal efter min sjukskrivning i våras och hon tyckte jag skulle läsa boken. Det handlar om människor som har något man kallat för HSP, känsliga människor, människor som i stort sätt är känslig för allt. Energi, människor, lukt, ljud. Ja jag känner igen mig, en hel del, men jag är ju bara jag, jag är ingen HSP. Det känns ändå skönt att det finns en bok, en hel bok där man känner igen sig, och plötsligt känner man sig inte så ensam med allt man tänker. Det är inte så tokigt som man många gånger tänkt, jag är inte tokig, och mina tankar är inte tokiga, en del bara är så här, och det finns en hel bok skriven om det. Så jag ska läsa den här boken, jag ska ge den ett försök.

- jäkla skit

Snacka om att man börjar känna sig gammal. Jag minns när man var proffs på datorer, när man fattade allt, hela grejen, man laddade ner bilder som rörde på sig, man laddade ner en film och fick se den tre dagar senare, för då hade den laddat klart. Jag kommer ihåg musik snuttar man laddade ner, man laddade ner allt, förstod allt, fick lära sina föräldrar som inte förstod något. Ja till saken, jag förstår inte något. Lätta saker, ta hem en film till exempel. Men ikväll, klockan sju, blev jag så otroligt sugen på att spela sims! Var många år sedan, jag vet att det inte ser ut som det gjorde på den tiden jag spelade, och det kändes ännu mer spännande då. Nåja, jag gick in på tankafetast, tänkte att det här är ju hur lätt som helst. Sitter här nu, x antal timmar senare och har efter 3 tutorials och ett jävla smsande med Mille inte blivit ett dugg klokare. Jag måste säga att mitt spelsug ligger på botten just nu, den här pirriga känslan att spela ett spel är försvunnen. Jag börjar bli gammal. Fattar inte vad casha är eller hacka eller mounta eller vad en iso fil är. Ja jag är nog för gammal för sims med, tydligen.

Här, i denna soffa, har jag varit sedan igår, magkatarr som fått mig att vela kräkas av en klunk vatten. Blivit bättre under dagen, men jag tänkte verkligen tidigare ikväll att spela sims skulle uppmuntra mig en aning, göra mig lite glad, få mig att le litegrann. Men på allt detta, efter alla timmar spenderade på en och samma sak, har jag dragit på säkert 100 olika virus. Jag kan inte det här längre, jag hinner inte med, jag bara trycker ja på allt, ok på allt, vill bara vidare, vill inte läsa all text, trycker helst på den stora gröna knappen, ja och förmodligen är det ju ett virus jag tackar ja till. Lätt att vara efterklok. Mille kommer imorgon och räddar både mig och datorn som tur är.

- Are you with me?

Jag måste skriva som det är, hur jag känner just nu. Jag har en sån längtan, efter något nytt, se nya saker, vara i en annan miljö, se en annan kultur, leva ett annat liv. Lämna den här Johanna, jag är inte färdig med mig själv, det kommer jag aldrig någonsin vara, men jag kan utvecklas ännu mer. Den här längtan har alltid funnits med mig, varje gång jag satt mig på en buss har jag känt att jag varit på väg. När jag sitter i en bil och bara åker med, så är jag på väg. I ett plan, i ett tåg. Jag älskar känslan, att vara på väg. Jag har alltid ett mål, men det spelar ingen roll, det är känslan som just då är så påtaglig som får mig att längta Ännu mera.

Jag vill vara på väg, jag vill längta, jag vill ha något framför mig.

-

Stoppat i mer rosa, alldeles nyss. Jag vet inte, det gör mig glad, just nu. Det är grått och mulet ute, det är kyligt och träden är snart nakna. Hösten är vacker, allt vissnar, dör, försvinner, för att återuppstå om några månader igen. Det är häftigt,hur naturen fungerar, och det fungerar likadant år efter år. Lite som en del människor fungerar, man drar sig undan under en period, för att återuppstå med så mycket energi, så mycket färger. Jag är rätt grå dessa dagar, det hjälper att färga håret, känns det som. Och man ska väl ändå köra på det som fungerar? 

- ledigt

Ledig heeela dagen, var dock till läkaren på morgonen, 9 provrör fyllda med blod, tur att man inte är varken nål rädd eller mår illa av blod! Gick väl bra, antar jag. Det är en början iallafall. Annars händer det inte så mycket just nu, kollar för mycket på orange is the new black, men snart är det slut. Fast walking dead och american horror story börjar ju på nya säsonger snart, så jag klarar mig nog bra. Hade visioner om denna dag, ta tag i disk, boka tvättstuga, men det går segt. Vill inte nu, kanske snart. Skulle nyss stoppa upp en plafond lampa, det gick inte så bra, vill göra sånt nu, nya saker, pynta och pyssla.

Vill planera en resa, vill ha något att se fram emot. Kollar på långa resor, upptäcka nya länder, städer, göra något nytt, se något nytt. Något som är gammalt, men så nytt och okänt för mig. Vill smaka främmande kryddor, vill känna lukten av äventyr, vara på vift. Sånt där som känns omöjligt, sånt man tänker att andra bara gör, sånt vill jag göra.

 

- Jag gillar kvällar

Jag jobbar oftast kväll, för det är kvällar och nätter som fungerar för mig. När någon frågat varför så har jag oftast svarat: 'Jag gillar kvällar, helt enkelt.' Ja nu är det ju inte riktigt så. För en del personer har jag svarat precis som det är: 'För det är kvällar som fungerar för mig.' Det är vad som fungerar för mig och min kropp, för att min hjärna och kropp ska kunna samarbeta på bästa möjliga sätt så måste jag få hinna väcka min kropp. En morgon för mig ser olika ut, olika ont, olika stel, olika trött. Men det finns alltid där. När jag är i mina värsta skov så har jag svårt att sätta mig upp, jag har svårt att ställa mig, röra på huvudet och med en huvudvärk på köpet som dånar, förmodligen av stelheten som varat flera timmar i sömnen. Så det tar en stund för mig att komma igång på morgonen, jag får stretcha i omgångar. Så därför föredrar jag kvällar. De gånger jag haft dagpass och haft en sån här morgon, försöker jag ställa klockan betydligt tidigare för att hinna väcka kroppen. De gånger jag inte ställt klockan tidigare har resulterar i en febersvettig morgon och yrsel, samt all värk. 

Helt allvarligt kan jag inte skilja på mycket ont och lite ont längre, för det finns hela tiden hos mig. Jag måste vara lite 'extra' hela tiden för att orka med en dag, och det här har blivit en vana, det här är mitt liv, jag orkar inte prata om det, för det är som en kappa som hänger över mig hela tiden, mina närmsta vet, och dom orkar inte höra mer, jag orkar inte prata mer. Det känns skamligt att nämna att jag har ont, jag vill inte fråga om hjälp att ta upp något från golvet när jag har mina sämsta dagar, för jag är 22 år, jag ska inte behöva fråga, och ingen ska behöva hjälpa mig. Det är jobbigt att inse verkligheten, hur det egentligen är. Att jag kommer på mig själv förneka något som alltid är hos mig. 'Jag gillar kvällar' är ett sånt bra exempel, jag har sagt det så mycket att jag tror det själv, när det i själva verket är ett val jag Måste göra för att fungera.

- How long will I love you

How long will I love you?
As long as stars are above you
And longer, if I can.
How long will I need you?
As long as the seasons need to
Follow their plan.

How long will I be with you?
As long as the sea is bound to
Wash upon the sand.

How long will I want you?
As long as you want me to
And longer by far.
How long will I hold you?
As long as your father told you,
As long as you can.

How long will I give to you?
As long as I live through you
However long you say.

How long will I love you?
As long as stars are above you
And longer, if I may.

We're all traveling through time together
Every day of our lives.
All we can do is do our best
To relish this remarkable ride.