-

Senaste inläggen har bara handlat om morfar, men det är vad jag tänker på, det är de som händer just nu i mitt liv. Jag har aldrig förlorat någon så nära, jag vet inte vad som väntar mig, jag vet bara att det här är början på en hel process att smälta. Men jag kommer nog aldrig förstå, jag kan acceptera tids nog, men kommer aldrig förstå. I min framtidsplan skulle han vara där, hålla i mitt barn och se barnet växa upp. Nu i efterhand låter det inte logiskt, nu i efterhand förstår jag att man lever inte föralltid. Jag pratar om honom som om jag förstått, berättar om den 17 augusti och vad som hände. Jag pratar om att hitta en fin klänning att ha på begravningen, jag letar bilder att ha med i bildspelet som ska vara på under minnesstunden efter begravningen. Precis som om jag accepterat. Men som jag skrev tidigare, mina tankar går en kringelväg runt det som faktiskt är sanning, jag kommer aldrig få se eller höra min morfar igen. Att skriva för mig är ett sätt att försöka förstå, att om och om igen gå igenom samma meningar eller dela med mig av tankar kring hela situationen. Det känns i hela min kropp, hela jag är helt utmattad och slut. Känns som att jag hade kunnat sova flera dygn. Fan också.. Fan fan fan! Du var ju inte bara morfar, du var ju min vän..