Kanske en uppdatering vad som annars sker? Jobblös, arbetslös, navelpillare, kalla de vad ni vill. Men det känns bra med tanke på omständigheterna. När jag inte tänker på morfar, tänker jag på allt som hände innan. Så mitt lilla hjärta får ingen vila alls. Och självklart tar det energi från mig, är helt färdig. Önskade att jag bara kunde koppla bort allt, men är de inte de ena så är de det andra. Misstankar och misstro. Ständigt måste jag säga.
Jag hoppas i framtiden att människor kommit på en on/off knapp som varje individ får inopererad för att hindra depressioner och spring in i väggar, en paus knapp från allt elände. Fast det kanske ändå är bra att man inte kan pausa verkligheten, att man faktiskt får lära sig att bita ihop och att människor inte går att lita på. The hard way så att säga! Haha, ja det är väl så här alla känner någongång.
Mitt i allt måste man kunna skratta, unna sig själv tanken att man klarar sig ur allt. Jag har gått igenom ett helvete förut och överlevde. Men just att inte kunna lita på den som lever närmst inpå smärtar så jäkla mycket. Och inte veta när allt det infekterade läker, ovissheten. Men jag försöker och jag ger mig tid. Mest troligt blir det en resa i september till turkiet, känns välbehövligt.
Snart kommer pappa och hämtar mig, så ska vi möta upp Rasmus på kallax. Han och Lasse har varit och tågluffat i europa nu i 3 veckor, känns bra att han kommer hem nu, med tanke på allt. Ja, de skulle bli ett gladare inlägg men kan ju inte låtsas, skrev bara vad som föll in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar