damn it

Har skrivit förut om att jag bär på något anlag som alla med reumatiska sjukdomar bär på, vilket låter ganska dåligt om man tänker i framtiden. Något som förut var väldigt oroligt och fick mig att sova dåligt om nätterna var kryp i benen och en känsla av att övre delen av låren var som bortdomnade. Även en lista av olika slags värk och framför allt i svanken/ländryggen. Det jag känt av i benen har blivit mer av en vana, för det är bara så till och från, värk tabletter får inte riktigt bort obehaget ändå. Men något jag inte kan ignorera är värken jag får i svanken till och från, nu var det väldigt längesedan, fram till för bara en stund sen.

Jag har inte tagit ut värktabletter på länge utan käkat alvedon vid behov, men nu ringde jag om förnyat recpet, för det eskalerar bara, ända upp i ryggraden. Förut kunde jag ha på känn när det var ''nära'' men nu var det bara som en bomb som exploderade. Jag är glad att jag fått veta varför det är så här och får tabletter som hjälper, men vilken kamp jag gick igenom innan, slängdes mellan olika läkare och den ena sa det andra vice versa. Nu ska jag väl traska omkring här i lägenheten för att sitta gör otroligt ont. Det är skönt att jag vet att det går över och  det är skönt att det kommer så sällan.

onsdag

Vaknade klockan ett inatt och var pigg? Tänkte bara att tiden skulle gå fortare, somnade dock om till halv sex och sov en fem-tio minuter, tog sedan upp telefonen och gick igenom facebook, instagram och aftonbladet. När André klev upp så klev jag även upp. Insåg att om jag somnat om hade jag varit segast i världen när klockan skulle ringt.

Har inte varit så effektiv, utan bara legat i soffan och druckit kaffe. Hunnit surra med mamma i telefon fyra gånger om dittan och dattan. Ska på en liten stund plugga teori, men gjorde misstaget att plugga in hörlurarna i telefonen och musik trippar, är så otroligt svårt att koppla bort musik bara sådär. Man måste liksom bli avbruten av ett samtal eller något sånt.

Fick även hjärtskärande information igår och varit i kontakt med vetrinär, orkar inte gå in på något ännu då saken fortfarande är oklar. Fällde några tårar och höll min kisse så nära jag bara kunde. Vill inte gå igenom något sånt här hemskt igen någonsin. Men nackdelen med att skaffa djur är ju att sedan förlora dom. Grejen är det att jag tog för många år sedan in ett liv i min värld, Gucci som endast blev 5 år gammal pågrund av medfött hjärtproblem. Vill inte hamna där igen, förlora något så ungt och någon så nära. Älskade finaste kisse.. Börjar nästan gråta nu av att skriva det här, men hon ligger tätt intill mig, jag tror hon känner att jag är orolig.. <3 br="br">

Måndag

Sov till ett, inte så ovanligt dessa dagar... Har inte lagt mig tillgänglig på time care på länge nu heller, just för att det har varit mycket fokus på körkortet. Så de senaste två veckorna har det inte varit något jobb som uska. Har även ett annat jobb på gång, om jag bara får det där samtalet, dock är det oklart, men visst är jag intresserad. Så min framtid som uska verkar otydlig för tillfället. Men jag tar det jag får, man tjänar inte så bra pengar som springvikarie, känns även meningslöst dom dagarna man är skriven på heldygn och inte en jävla kotte ringer. Detssutom måste man rycka in om dom ringer, vilket gör att man har svårt att planera dom dagarna. Känns som riktigt svineri när man inte får en krona betalt för dom timmarna man väntar helt i onödan.

Jag är därför glad att jag har O´learys, kanske inte världens bästa lön, men defenitivt en räddning för tillfället. Just nu har jag lite ångest över julklappar, eftersom jag bara köpt typ två eller tre, och julafton är OM EN VECKA!! Förstår ni hur snabbt dessa veckor går?! Helt sjukt.. Sen är det nyår, och inte har jag fixat någon nyårs klänning för den delen heller... Finns inte pengar till det ännu för den delen heller, men hade varit skönt om man fick det bortblåst.
Igår hade jag och Andre en liten dejt igen, vi hade trerätters hemma och mös på med film. Dock sov jag hela första filmen (välbehövligt må jag säga) för då orkade jag se den filmen jag ville se, hehe. Vi sov rätt länge också så dagen gick fort, eller sov och sov, vi vaknade väl där vid ett och låg i sängen och surrade till typ.. Tre? haha. Sedan for vi till Gulhuset och städade eftersom det var Andres städ dag. Mysigtmysigt.

Nu ska jag gå igenom teorin, vill bara få det här gjort nu, för det känns som om det är de ända jag har kvar som livsuppgift att klara (haha..) nä men det känns faktiskt så. Klarat skolan, färdig uska, fixat jobb och nu fattas körkortet bara.. Just för nu är det en stor prio för mig, därför orkar jag inte springa runt som en tok på olika boenden. Det var allt för mig!

Wihoi

Klarade uppkörningen galant, blev uppbokad för omprov i teori i veckan så snart är jag ute på vägarna! Känns som en riktig frihet nu, eller inte riktigt ännu, men snart. Promenixade hem i snöovädret och blev gaaanska så snöig, kunde göra en snöboll av det som fastnade i halsduken...

Ikväll är det jobb jobb jobb, inte mycker mer den här helgen bjuder på i övrigt heller.

kent - chans

Det finns ett enkelt svar du är varm när jag är kall
Du tar så lite plats jag tar allt
Jag trycker läpparna lätt mot din hals
Jag frågar: "Gråter du? Du smakar salt."

Du gav mig en chans att säga, allt det jag aldrig sagt
Du gav mig en chans att ge dig, allt det jag aldrig ger dig

Och dom små små orden är svåra ord
Och dom hårda orden är enkla ord
Och jag fick chansen, du gav mig chansen

Segaste dagen någonsin

Skrev ett långt inlägg igår med som jag skrivit förut så är nya blogger uppdateringen sjukt dålig och när jag ska lägga till en bild så försvinner oftast det jag skrivit.

Igår var jag och Andre på en liten dejt innan jag började jobba, vi fick även tid över efter vi käkat så vi brände ett x antal tior på spel, ... Var skriven att sitta i garderoben med blev att sitta i entren istället, gick ganska bra, något jag inte varit så förtjust i och har helst velat ha någon med mig, men det gick jätte bra att sitta själv. Plus på kanten till vakter och roliga kollegor som får en att dra på smilbanden!

Var hemma två inatt och vaknade strax över tolv av att Andre väckte mig. Har pluggat teori, druckit kaffe och försökt få i mig mat. MMSade även en bild till mamma på ett par sjuuukt snygga stövletter, hon har även spanat in dom, så klickade hem varsitt par åt oss samt ett sjukt snyggt linne! Beställer aldrig saker, sällan jag ens köper saker till mig, brukar oftast lägga ner pengar på saker till hemmet, haha..

Idag har jag dubbla körlektioner, håller tummar och tår att allt går som jag vill och att morgondagen går som jag vill. Men det får vi se, går det åt skogen så är det bara att ta nya tag.

Teoriprov

Var fyra ifrån godkänt, FYRA!! Det blev som jag misstänkte.. Tog en arg promenad hem, såg ett avsnitt av AHS och sedan snarkade jag utmattat i soffan. Jaja än är veckan inte slut, nya tag. Folk kan säga bäst dom vill "Du var ju nära iallafall", till svar kan jag bara säga "Nära skjuter ingen hare", ett citat som hänger kvar som Morfar en gång sa. Jag har ett vinnarhuvud och jag ska banne mig klara det här.

kaffekaffekaffe

... och teori i mängder, snälla gubben bland molnen eller vem som än styr och bestämmer, låt mig klara detta förbannade körkortet och få allt bortstökat! Jag hatar känslan av att behöva göra en massa hela tiden och få dåligt samvete över att lägga mig i soffan utan att göra något. För jag vet att jag måste plugga, därför känner jag absolut ingen ro. Det finns serier jag vill ha ro att se, och jag vill dricka mitt kaffe utan att förknippa det med jobb eller teori.

Jag har gått skola i hur många år som helst, jag gick 4 år på gymnasiet istället för 3, och under hela den tiden var det en massa MÅSTEN hit och dit, när jag äntligen lämnat eländet så måste jag tänka på kortet, vill bara få det bortstökat.. Detssutom vill jag inte vara beroende av andra längre, när jag går av mitt pass på olearys vill jag inte vara beroende av Sanna, och när hon inte jobbar vill jag inte behöva sätta mig i en taxi. Hade det inte varit snö och kallt hade jag cyklat, men vintertid klockan 5 på morgonen skulle det vara skönt att ha en bil att brumma hem med.

Jag svor på att hålla mina datum hemliga, men har redan sagt det till de flesta som frågat. Vad fan, fixar jag det inte så fixar jag det inte, förhoppningsvis fixar jag det andra gången eller 10onde gången. Men är så nervös, vill bara att mina hjärnceller inte ska blaska ihop till en smet och lämna mig där svarslös. Jag vill inte heller hamna ett fel ifrån godkänt, vill inte vara så nära och sedan bli krossad.

Har inte så höga förväntningar på mig själv, det kanske är bra, eller så är det dåligt, jag vet inte, men då behöver jag inte lämna vägverket besviken iallafall. Jag är en uselt dålig förlorare, jag HATAR att förlora, så självklart ser jag detta som en av mina livs största spel, så besviken kommer jag nog ändå vara, men inte lika som om jag hade förväntningar på att klara det.

Bla bla bla, ska he i mig min 4579369 kopp kaffe och plugga sönder.

Koffein i mängder

Har svårt med mat, mår illa direkt jag äter. Men så är det i perioder, för många gånger färgar det psykiska ut över det nödvändiga som behövs för att det fysiska ska vara i skick. Huvudvärk, trötthet, mättnadskänsla och förvirring. Men jag står på benen och vet hur dessa strider ska tas. Jag är duktig att hålla det tillbaka, sällan går det ut över mina arbeten, men som jag skrivit tidigare så blir jag väldigt utmattad och tröttare än efter ett vanligt arbetspass.

Just nu vill jag bara iväg och starta, men inte först klockan 21 börjar jag. Vet inte vad jag ska göra till dess, klunkar i mig kaffe för att hålla mig vaken. Jag har inte så mycket ork ändå till något alls, så jag kanske gör det bra i att stanna här i soffan.

Det är frustrerande för mig när folk inte förstår hur mycket jag kämpar i dessa perioder, varför jag ska få frågan: varför är du så tyst? Varför är du så trött som sovit så många timmar? Är du sur? Har jag gjort något?

Känner inte direkt någon skyldighet till att förklara mig heller, och vill inte behöva förklara mig heller. Det är så här, jag har gjort mer än vad jag trodde jag skulle orka, jag ger mer än vad jag får tillbak, alla tankar som går runt i huvudet, det gör mig helt färdig.

Därför är det skönt att jobba på olearys, man träffar för det mesta glada och positiva människor och det gör att timmarna går snabbt och man får samtidigt dela många skratt. Till skillnad från att jobba som undersköterska, ett jobb som är mycket roligt men samtidigt finns det mycket faktiskt kan bli ledsamt då man faktiskt tar hand om sjuka människor och en del som står inför döden.

Jag lever och andas, den lilla energi jag har i kroppen ska läggas ner till skratt. Det gäller bara att omvandla dålig energi till positiv.

När alla orden tar slut

När alla scenarion i skallen upplevts, kanske inte på det sätt man tänkte att det skulle sluta, så tar man ett nytt andetag. Man kämpar för att hålla gamla dörrar stängda och försöker ständigt öppna nya, men man hittar inte nycklarna, dom måste blivit borttappade påvägen hem i snön.

Men du måste tro mig när jag säger att jag försökt, mer än vad jag trodde mitt hjärta skulle klara av någonsin. Jag bläddrar i boken och ser alla skrivna sidor, jag ler och skrattar för mig själv. Men samtidigt känner jag en enorm smärta, för mycket blev inte vad jag tänkte. Dessa scenarion man tänker i huvudet. Jag var så säker förr, det är det som gör mig vettskrämd idag.

No more tears, my heart is dry
I don't laugh and I don't cry
I don't think about you all the time
But when I do I wonder why

You have to go out of my door
And leave just like you did before
I know I said that I was sure
But rich men can't imagine poor.

One day baby, we'll be old
Oh baby, we'll be old
And think of all the stories that we could have told

Little me and little you
Kept doing all the things they do
They never really think it through
Like I can never think you're true

Here I go again the blame
The guilt, the pain, the hurt, the shame
The founding fathers of our plane
That's stuck in heavy clouds of rain.

One day baby, we'll be old
Oh baby, we'll be old
And think of all the stories that we could have told

- jobbelijobb!

Har bara varit hemma hela veckan, har knappt gått ut mer än att för röka. Så idag blev jag kallad till kallkällan där jag varit rätt mycket, känns skönt och tryggt. Imorgon har jag körlektion och efter det kommer limpen och möter upp mig, så saknad han är! Han är en av de få som jag verkligen kan säga allt till, och han får mig alltid på så bra humör. Så ser fram emot det :) kikade även på bilddagboken och hittade en gammal bild, blir så glad att ha kvar en vän från förut, för det flesta har man glidit ifrån.

It's not what you said
It's the way you say it
It's not what you did
It's the way you do it

- blue jeans

You went out every night
And baby that's alright
I told you that no matter what you did I'd be by your side
Cause Ima ride or die
Whether you fail or fly
Well shit, at least you tried.
But when you walked out that door, a piece of me died
I told you I wanted more-but that not what I had in mind
I just want it like before
We were dancin' all night
Then they took you away- stole you out of my life
You just need to remember...

I will love you till the end of time
I would wait a million years
Promise you'll remember that you're mine
Baby can you see through the tears?
Love you more
Than those bitches before
Say you'll remember, oh baby, say you'll remember
I will love you till the end of time

- svårt att somna

Igår somnade jag vid två tiden, vakna när andre for till jobbet men dum som jag var gjorde jag det dåliga valet att somna om, var helt borta när jag väl steg upp kring tolv.. Nåja, det var inte det jag skulle skriva, utan skulle berätta om min mardröm.

Jag ser ju väldigt mycket som har med zombies att göra, lite av nörd när det kommer till spel, filmer och serier. Kan va hur kass zombie film som helst, men jag ser den mest för själva grejen (kommer ha nytta av allt jag lärt mig någongång när acolypsen slår till, haha..) Det gör ju även att jag har mycket "mardrömmar" om detta, såklart. Många gånger så är jag värsta fightern, vaknar me adrenalin som pumpar i hela kroppen och är så sjukt taggad. Det är ju inte riktigt en mardröm.

Men natten till idag drömde att jag blev biten, det resulterar till att jag blir ett monster, men alla mina känslor var kvar, jag ville inte skada någon, men min djuriska instinkt fick mig att mörda folk något så brutalt. Jag tänkte hela tiden tt jag skulle låta bli, men ändå så döda jag så många oskyldiga människor.

Det kan jag kalla mardröm, för jag skulle aldrig skada någon! Och att se rädslan i människors ögon, det var det värsta.

Jaja, det var ju bara en mardröm, hemskare har jag drömt, men det var något speciellt med denna. Anledningen till varför jag skriver nu är väl bara för att jag inte kan somna riktigt, eller kan och kan inte, klart jag kan, men telefonen håller mig hårt.

- Look at me, I Just can’t believe what they’ve done to me, we could never get free

Jag sitter i samma sits som jag satt i för inte så längesen, det tar på krafterna. Tankar och funderingar, allt bara ekar i skallen, försöker tänka klart, komma fram till något vettigt, men känner mig stel. Försöker se en lång väg framför mig, men det som varit så klart känns inte så självklart längre.

I hela röran känner jag att jag tappat en del av mig själv på vägen, känns som att jag hamnat i en idientitets kris, för allt vad jag sagt förut att jag står för är något jag inte längre kommenterar. Många gånger har jag tänkt hur jag ska agera i en situation, men när jag väl står där så rycker jag på axlarna. Jag ger inte upp en sån stor fight, jag står inte upp för mig. Mitt moraliska tänkande har försvunnit och jag finner ingen logik som jag en gång gjorde. Jag känner mig borttappad.

Det kanske är övergående. Jag kanske hittar den där biten. Jag är duktig på att agera i huvudet, men när det kommer till kritan så står jag still, vettskrämd. Känner mig som en skateskjuten kråka, jag tar mig ingenstans. Så mycket som jag bör säga, så många sätt jag bör agera på. Men jag är vettskrämd.

Jag försöker verkligen, men det här är tungt.
Så mycket ett hjärta kan ta stryk. 

- kärlek

Något som är så fantastiskt, men samtidigt något som är så otroligt smärtsamt.
Jag är glad att jag kan se allt det vackra i hela bilden,
för annars hade jag aldrig tillåtit mig att älska och att bli älskad.

- låång sovmorgon

Klev upp tolv, fast somnade inte först två. Höll på att röra mig i sängen åt alla håll tillslut ropade jag in katterna så dom fick fylla ut sängen. Tydligen gjorde dom ett bra jobb för jag måste ha somnat direkt dom kom och la sig. När jag vaknade låg dom på samma ställe, stora kisse har inte ens försökt väcka mig för att få mat i skålen, utan har bara låtit mig vara, skönt!

Nu väntar jag på att mamma ska hämta mig så ska vi till storheden och shoppsa lite. Sedan ska vi väl äta nå käk och sen ska jag hoppa in i duschen och fixa mig för jobb :) har ledigt imorgon för André har firma fest på western farm, kan bli kul!

Annars kurerar jag mig totalt, är iskallt ute och jag förstår inte hur man fortfarande kan vara rökare efter varje vinter, huurv!

ÅHHHHH

Äckliga nya blogger, allt jag skrev försvann för att jag skulle lägga till en jävla bild, så less jag blir på det här... Inte för att jag skrev något intressant, gick väl i melodin att jag är ensam till imorgon, tassar runt med en kaffekopp sedan halv sju, vill jobba, får inget jobb, äckliga kommun, less på att vara utbildad utan att få jobb, less på att det finns vårdbiträden som får jobb fast kommunen lovat att vårdbiträden bara får jobba på sommrarna, lyssnar på musik och var inte less nyss utan bara en liten snutt less men blev otroligt less när blogger dampar.

Hejdå

- visst är det konstigt, men så är det

Ibland saknar jag den jag var förut, hur förstörd och ensam jag var. Även fast jag inte kände det då, så var det ett liv jag valde själv att leva. Jag hatade att vakna, jag älskade att sova. Mitt sätt att leva den perioden var att överleva, att överleva varje dag och tvinga in positiva tankar som ''det blir bättre''. Jag lärde mig att sätta på en mask, för jag ville aldrig ha hjälp, jag ville aldrig gå till en psykolog, jag ville inte göra mina föräldrar besvikna och jag ville aldrig att min bror skulle förstå hur mycket jag skadade mig själv. Min dörr var alltid låst, ingen fick komma in. Där levde jag mitt liv, där byggde jag en värld. Det kunde ta en hel vecka innan jag tog mig ut för att andas frisk luft.

Det var lättare att vara ensam i perioder, för ibland kändes det som att folk skulle se igenom mig, jag var så rädd att min familj skulle genomskåda mig. Jag vet inte hur mycket dom känner till, för tankar och problem höll jag för mig själv. Jag intalade mig att det var något som skulle gå över. Ni kanske inte förstår riktigt vad jag saknar med den tiden, men känslan av att inte behöva känna någon känsla för någon annan, känslan av att bara ha sig själv i huvudet att tänka på, känslan av att inte behöva bry sig om någon.

Jag var en kall person, att jag gick med tankar på att avsluta allt säger det mesta, jag skrev färdiga brev som jag skulle kunna lämna efter mig. Jag kunde ligga i min säng och fundera på vem som skulle få vad när jag inte fanns där längre, när mitt rum inte var mitt rum längre. Många gånger fann jag mig själv le mitt i allt elände, för någonstans försökte jag intala mig att min familj skulle förstå varför jag valde att lämna livet jag levde. Jag intalade mig att dom skulle ha full förståelse, fast jag aldrig ens öppnade munnen.

Idag jag kan hitta ord för allt vad jag upplevde, jag kan berätta på ett sätt som jag aldrig skulle tillåta mig då. Allt vad jag skrev, tankar och funderingar, lidande och tårar, är något som jag raderade ganska snabbt. För jag ville inte förstå vilken sorglig situation jag befann mig i, jag ville inte tro att det var mitt liv. Som sagt så höll jag uppe en mening, det blir bättre, för det var så jag fick höra, och jag ville tro på det. Någonstans så ville jag leva i framtiden, jag ville hitta en själsfrände och jag ville ha ett normalt liv. Det var hoppet som höll mig kvar, det är hoppet som håller mig kvar.

I många år levde jag i stora tjocktröjor med armarna nerdragna, under hade jag lindat papper eller bandage. Jag skippade att idrotten för det skulle tvinga mig att blotta mig, det skulle visa ärr och sår på min kropp, och det skulle förstöra min mask jag drog på varje morgon. Jag hoppade av i slutet av åttan, många fattade inte varför, de flesta förstod inte alls, det bevisade bara hur bra en människa kan dra på en mask.

Idag skäms jag inte alls över mina ärr, jag kommer aldrig skämmas.
Det visar bara hur jag krigat och att jag segrat.

 

- A bird without its wings is a low and tragic thing

Musiktrippar jäääärnet, har detssutom tvättstuga så springer som en tok fram och tillbaka. Men nu får jag en stund att bara andas, så sitter i sovrummet för ovanlighetesskull, tänkte ta en sliten cambild men den skulle bli allt för lurvig så PASS på den. Tänkte idag vad jag skulle gjort utan musik, har tänkt en massa udnerliga ting, men en av sakerna var just på musikens värde. Jag vet inte hur ett liv utan musik skulle vara, visste jag inte bättre så så skulle jag väl inte lida värst, men tänk om jag skulle bli döv. Vakna en dag och inte höra ett ljud. Röster skulle jag kunna leva utan, men inte musik, inte melodierna som far runt i huvudet. Känslan av att få isolera sig ifrån verkligheten och ha på sig lurarna med hög musik, den är helt obeskrivlig. Den är mäktig och stark, starkare än många andra känslor. Jag har lätt för att underksatta saker och ting, alltid varit, kommer alltid vara. Därför flög tanken förbi med en liten skölj av ångest, att vakna döv. Jag underksattar saker, men saknar allt när det tagits från mina händer. Så jag sitter här och njuter lite extra, för genom alla år har musiken varit till stor hjälp.

Nu ska jag dricka mitt kaffe som förmodligen blivit kallt, hållt på att kolla texter till tusen låtar och trippat runt på musikvideor, känt känslor, saknat och hatat, känner mig lugnare nu i efterhand.

- cover your tracks

Heart, cover your tracks
The blood that you spill will wash what you lack
Soul, sew up your wounds
Test out your engine. Give it some room
Mind, pick up your pace
Capture the thoughts you always chase
Soul, open your wings
Lift this cage higher than any dream
Cover your tracks
Sew up your wounds
Pick up your pace
Open your wings
Heart, flesh out your webs
The past that was tangled will unwrap & shed
Soul, sing out your songs
Clear out your throat. Belt it out strong

en gång i tiden

Känns som döden knackar på när man är ensam
Jag skär mig själv för att rymma ifrån den känslan

Tänk dig en massa människor som samlas runt dig
och pekar ut alla dina fel som ett mönster
Därför stannar jag hemma, låser in mig på rummet
det känns lite tryggare - världen genom  mitt fönster.

Har dåligt med pengar, kan inte följa trenderna
och gör man inte det så försvinner de flesta vännerna
sömnlös, hoppet hoppade av
första chansen det fick så jag mår botten idag.

Har en farsa som är världens största egoist
Han blev kär i alkoholen, tar familjen sist
Jag skulle vilja säga att jag inte bryr mig ett piss
En ensam fågel som bär på tok för stor kvist.

Våra liv kan kännas tomma och iscensatta
tänk om vi redan är döda, här istället vi straffas
det äter upp mig inifrån, självkänslan
ligger i respirator så skadad och väntar

Den positiva lilla tjejen är försvunnen
Blicken är tom, kapitel 17 är ba' mörker
Varför spelar spegeln ett spel mot mig?
Varför gråter livet, när döden alltid ler mot mig?

Hur ska jag bete mig i sociala sammanhang,
när kroppen har panik och hjärnan vill spela på samma band?
Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött,
ensamheten förför mig varje dag jag kliver upp

- RUFFRIDERS!

Har inte sett ruffriders på hur längesen som helst, men såg sjuan idag, FYAN VAD DOM ÄR GRYMMA!! Suttit med rysningar i kroppen och känt sån andrenalin. Anledningen till varför jag kom på att se det var för att dom tydligen kommer till Olearys idag när jag jobbar, för dom kommer ha premiär av åttan på KH klockan nio. Jag har väl glömt bort någonstans hur jävla glad man blir av att se deras filmer, dom är både roliga men framför allt det dom gör bäst SKOTER!  Vill så mycket ha snö nu och gärna en fin skoter, åååh..

Se och NJUT!

It's gonna hurt, because it matters.

Känns tråkigt att skriva nu för tiden, eller inte alltid, men oftast. Vet inte vad jag ska skriva, för det händer inte så mycket. Blivit uppbokad för teoriprovet nu, dock hemligt datum ifall jag skulle kugga.

Igår var jag på kyrkogården en stund, har alltid tyckt att prata till kors inte är min grej, men jag pratade, eller viskade. Det kändes faktiskt lättare när jag gick därifrån. Cyklade sedan i regnet till mormor, satt där i lite mer än 3 timmar och surrade om allt. Så när jag kom hem sen så kändes allt mycket bättre, var dock jätte trött.

Idag sov jag ända till 12!! Och är huuur trött som helst, börjar bli knäpp att bara vara hemma, vill bara jobba! Blivit skriven varje helg december ut på olearys, härligt. För kommunen verkar inte behöva vikarier just nu.. Så jappjapp, idag ska tydligen jag laga mat, så ska kika vad jag hittar i köket.

<3 älskade

- idag är en sån dag

Den började bra, klev upp när André for iväg till jobbet, precis som igår, känns skönt att vakna tidigt. Men från ingenstans blev jag helt lipig, swedish house maffias "dont you worry child" får mig att tänka på morfar, bara för att mamma la ut de klippet på facebook och kunde relatera till honom.

Ska på en stund ta en promenad eller cykeltur till kyrkogården, sen far jag till mormor en sväng. Kan va skönt att prata av sig om allt som rör sig i huvudet, mormor är en sådan underbar lyssnare.

Var dumt att skriva att "dagen började bra.." Eftersom jag kan inte säga att det känns dåligt att jag faktiskt blev lite ledsen, det är väl snarare bra att man faktiskt kan bli det.

- tankar och funderingar

Jag tycker det är helt sjukt vilket samarbete det fysiska och det psykiska gör. Ett exempel är om man jobbat för mycket, så blir man ofta sjuk, det är ett tecken på att kroppen behöver vila. Det var samma visa när man gick i skolan, man klev upp tidigt på morgonen hela veckan och stannade uppe hela nätter på helgerna, man försökte plugga när det fanns tid, man gick med ångest om man låg efter i något ämne, man längtade till varje lov eller långhelg, men ofta blev man sjuk då på en gång.

När jag går runt med mycket tankar och funderingar så tar det även mycket energi, man är inte fullt ut koncentrerad och det försvårar mitt jobb som undersköterska vissa gånger när jag känner att jag inte kan lägga till min åsikt kring beslut och inte ge den riktiga hjälpen jag bör ge. Som tur så har man oftast bra kollegor som förstår att man har en sämre dag, och som stöttar en genom det.

Men när det kommer till vad jag är just nu, springvikarie, känner jag att det kan ta extra på krafterna, för jag måste släppa allt av vad jag är på sidan av min roll och istället dra på mig en mask, för när jag kommer till den punkten att jag kommer på en ny arbetsplats så blir det så automatiskt, vilket är lite underligt. Det tar tusen mer på krafterna och det kan kännas som att jag sprungit ett maraton efter ett kort arbetspass. Men jag antar att det handlar mycket om trygghet.

Folk brukar även påpeka magkänsla, att man ska följa vad magen säger. Det var länge jag tänkte att det inte fungerar, men under åren som gått så har jag lärt känna det uttrycket rätt bra.
Bra magkänsla, känns lite av som ett skutt i magen (får ett samtal av någon man tycker om, nykär, bra nyheter, lyckorus.)
Obehaglig magkänsla, känns som att någon nästan slår om med en sked i magen (orolig, beredd på något dåligt samtal, förbedelse för det värsta, konfrontation/konfrontera)
Dålig magkänsla, känns som ett slag i magen (dåliga nyheter, ''krossat hjärta'', försagt sig, konfronterad/konfrontation, förlora någon, sårad)

Man kan även snubbla på uttrycket ''krossat hjärta'', vilket jag bara tog bildligt och inte bokstavligt förut, men jag antar att man måste uppleva det för att verkligen förstå. Som med en dålig magkänsla som jag beskriver med ''slag i magen'' så går liksom ''krossat hjärta'' hand i hand, eftersom jag upplevt dom sakerna samtidigt det flesta gångerna. Ja, det känns som att hjärta pressas samman i någons hand, det känns trasigt (även långt efter en händelse känns det, minsta lilla sak som kan påminna om en traumatisk händelse påminner om att det fortfarande läker.) Det kommer alltid finnas ett ärr kvar, man kommer aldrig att glömma en sådan mäktig känsla, men det är så det fungerar, you live and you learn. Jag tror (inte riktigt säker) men förklaringen till känslan är att människan förbereder sig för flykt/försvar.

Det är hjärnan som skickar ut alla signaler till hela kroppen, och det är hjärnan som samlar alla minnen, dåliga och bra, ibland kan hamna i ett tillstånd där man bara bläddrar igenom likt en tidning. Jag hyllar allt som finns i huvudet på mig, jag kommer aldrig sluta fundera, analysera eller fråga.