- störd dygnsrytm

Jobbade natten till måndag, sov till fyra idag (ja eller igår, bla bla bla) Linus och Frida har varit här till strax efter ett, skulle så duktigt lägga mig, men snöade fast någonstans i den ointressanta mobil världen. Ja ointeresssant, minst sagt, men lika fast ändå. Kollar facebook, slår bort facebook, öppnar insta, slår bort, öppnar aftonbladet, slår bort och sedan in på face igen. Runt runt om igen.

Men nu ska jag ge detta ett försök, för imorgon far jag till stallet, tidigt var min tanke. We will see about that ..... 

- oats in the water

Your love is like a soldier, loyal 'til you die

Blandade reaktioner till mitt val att raka bort en del av håret, äh det växer ut. Och de flesta som känner mig blev ändå inte så förvånade. Delvis planerat, delvis inte. En förändring behövdes, och den behövdes snabbt. Jag är trött på att se mig i spegeln, och se likadan ut, och jag är trött på mitt långa hår, egentligen hade jag velat raka bort allt. Men då hade det nog blivit väldigt annorlunda reaktioner, och med tanke på att Britney gjorde det mitt i ett psykiskt kollaps så har hon gjort den frisyren till något väldigt fördomsfullt.

Nåväl, får se vad nästa grej blir. 

- zombie

Gårdagen

- igår, idag

Igår var jag ut till sjulsmark för att rida en sväng, mockade och pysslade på efter ridturen. Känner att det är just vad jag behöver, få göra mig av med energi, och bara få ett helt lugn. Stallet är bra för mig, kontakten med djur och ja, faktiskt att få mocka skit ger mig ett konstigt lugn. 

Och idag har jag agerat köksa på jobbet, skönt med omväxling och skönt att få jobba ensam (på ett sätt ensam iallafall). Även fast jag trivs i team är det skönt att få göra saker själv på egenhand. Imorgon är samma sak på schemat, känns bra.

Inte mycket mer än så hade jag att skriva, ligger redan nerbäddad i sängen, förhoppningsvis vaknar jag upp utvilad!

Förändring

Imagine dragons - demons

 When the days are cold
And the cards all fold
And the saints we see
Are all made of gold
When your dreams all fail
And the ones we hail
Are the worst of all
And the blood's run stale

I want to hide the truth
I want to shelter you
But with the beast inside
There's nowhere we can hide
No matter what we breed
We still are made of greed
This is my kingdom come
This is my kingdom come

When you feel my heat
Look into my eyes
It's where my demons hide
It's where my demons hide

Don't get too close
It's dark inside
It's where my demons hide
It's where my demons hide

When the curtain's call
Is the last of all
When the lights fade out
All the sinners crawl
So they dug your grave
And the masquerade
Will come calling out
At the mess you made

Don't want to let you down
But I am hell bound
Though this is all for you
Don't want to hide the truth
No matter what we breed
We still are made of greed
This is my kingdom come
This is my kingdom come

When you feel my heat
Look into my eyes
It's where my demons hide
It's where my demons hide

Don't get too close
It's dark inside
It's where my demons hide
It's where my demons hide

They say it's what you make
I say it's up to fate
It's woven in my soul
I need to let you go
Your eyes, they shine so bright
I want to save their light
I can't escape this now
Unless you show me how

When you feel my heat
Look into my eyes
It's where my demons hide
It's where my demons hide

- Vinnie!

- Ylvis

Nä, jag skulle inte, tänkte inte, att jag någonsin skulle lägga ut något med ylvis.
MEN HUR SKA MAN KUNNA LÅTA BLI!!!

- Stubborn love

- MØ

- Wings

- ahh

Balans

För jag är allt eller ingenting,

Ni är med eller mot mig,

Jag är svagast ensam,

Jag är starkast ensam.

Den där balansen, mellan sinnesfrid och krig, dom där få gångerna jag har balans, för dom där få minuterna, sekunderna. För varje gång tror jag på den, jag litar på den, om jag någonsin tror, så är det då. Och om jag någonsin litar på något, så är det då. För jag vill tro, för varje gång det händer, att jag äntligen fått ihop detta omöjliga pusslet i mig, att detta pussel omkring mig är ihopsatt, att jag hittat alla bitar. För just dom där minuterna, sekunderna, så är det ända gången jag hinner ta igen andan, och det är därför jag tror, och för varje gång hoppas jag att det är för att stanna. 

Men det är inte så det fungerar. Jag fungerar aldrig som en fullgjord mekanism. 

Är jag för självsäker, Eller saknar jag helt ett självförtroende? Är jag så stark att jag är byggd för att klara det mesta, Eller håller jag på att bryta samman? Är jag rätt, eller är jag helt jävla fel? Är frågor jag ställer mig.

Kan jag lita på dig, eller ljuger du? Vad säger du bakom min rygg, och vart har jag dig? Låtsas du vara mig nära, låtsas du förstå, vill du vara mig nära, vill du förstå? Är frågor jag ställer tyst i mitt huvud om alla som lever mig nära.

För jag försöker hitta en balans, mina nätter är fulla av sömn, så det är inte längre ett problem, jag har slutat träna så hårt och faktiskt gått upp lite igen, jag försöker att inte stressa, jag försöker vara  allt och lite där till, jag försöker, och försöker, för att inte krascha i väggen, jag skrattar, jag ler, jag är omringad av underbara människor men som jag ALLTID, oundvikligt, tänker kommer svika mig. Jag känner mig lämnad, utan att någon ens sagt hejdå. 

- Dear darlin'

Rhodos 2013

 

- rysningar!!!

Januari - September

Ja min resa är lång, och den tar aldrig slut. Det var i Januari jag bestämde mig för att börja röra på mig, eftersom min värk i lederna bara blev värre och värre, så hade jag ett ända mål: Bli fri från värktabletter. Jag har gick ner 10kg på bara någon vecka, från 67kg till 57kg, med hjälp av att skippa kolhydrater och ta en morgonpromenad varje dag INNAN frukost.

Jag har inte haft någon speciell diet direkt, utan som jag skrev tidigare, i början var jag rätt hård vad det gällde kolhydrater, men efter att ha gått ner så mycket på kort tid började jag äta lite kolhydrater till vissa mål per dag. Men under hela denna period har jag alltid kunnat unna mig, unna mig en vanlig cola, unna mig en god middag, unna mig en Marabou, och det har fungerat bra.

Idag väger jag 60,5kg, jag försöker att inte kolla på vågen så mycket, fast på ett sätt får det mig att hålla koll, för det går fort så har man gått upp allt igen. Jag har byggt på en hel del muskelmassa, främst i mina ben, så det är inte alls konstigt att jag gått upp från 57kg till 60,5kg.

Har jag nått mitt mål? Det är betydligt bättre i mina leder, men det går i skov, det kommer alltid att gå i skov. Speciellt vid nedsatt immunförsvar, förkylning eller feber, då påverkas lederna i benen främst och det gör såååå frustrerande ont! Men när jag är frisk och rör på mig, så har jag inte ont, jag är fri från den smärtan.

Jag fokuserar mest på kondition i dagens läge, inte så mycket styrketräning som det var i början. Det är något alldelens speciellt med att få jogga/springa, man får en sådan tillfredställd känsla efteråt, en obeskrivlig känsla. Och under tiden man joggar, och plötsligt får en sån energikick från ingenstans så man bara börjar springa, man bara springer, som en galning, hoppar över brunnar och stenar, man får en slags odödlig känsla över sig.

Träning har blivit en del av mitt liv, det handlar inte bara om den fysiska delen längre , det har börjat handla mer och mer om den psykiska delen. En slags medicin, som jag mår otroligt bra utav.

- morgonform

- Everything and nothing

One more body left all alone
She's made another heart her home
Lost between the sea and the sky
An angel learning how to fly

She floats above our bodies asleep in their graves
Dancing in the moonlight glow

(I can't have her, save me from her)

Our memories hide in vain hoping they can be saved
But she leaves the ones that won't let her go

I always hear her voice when she calls
Guided by her tears as they fall
She loves everything and nothing at all

Why does this girl live in my dream
More happy than she's ever seemed

(I can't have her, save me from her)

Lost between her moon and her sun
What am I supposed to love

(I can't have her, save me from her)

She floats above our bodies left cold in their graves
Wrapped beneath the moonlight glow

(I can't have her, save me from her)

Our memories die in vain knowing they won't be saved
She forgot the ones of us long ago

I always hear her voice when she calls
Guided by her tears as they fall
She loves everything and nothing at all

I've pulled apart my heart
I've taken all the love out

(I can't save me from her)

I've pulled apart my heart
I've taken all the love out
I've taken all the love out

(I can't save me from her)

She loves everything and nothing at all

- självskadebeteenden

Det handlar inte om att personen vill göra olika försök till att dö, för alla vi som någonsin skurit sig vet att vågrätta sår sällan leder till annat än en massa blod. Det var en som sa en idiotisk sak till mig en gång, att om jag verkligen ville dö så gjorde jag fel. Ja, fast det förstod jag ju själv. För jag ville inte dö på det sättet, det skulle vara ett skamset sätt att försvinna på, och jag tror inte det skulle vara speciellt lugnt heller. Det finns ju flera olika slags självskadebeteenden, alkohol och tabletter är ett annat, i kombination eller tillsammans. Till en början handlar nog allt om ett rop på hjälp, men man finner problemet tillslut som en lösning, en utväg.

Det är när man börjar dölja de, det är när man börjar skämmas över problemet, det är då det är en fara. När ett rop på hjälp blivit en hemlighet, när man inte pratar om det längre, när man tillslut intalat sig själv så många gånger att det inte är ett problem, att man snart ska sluta, då är man insnöad.

Vad ett självskadebeteende är, det är en flykt, en utväg, det är en räddning, men bara för stunden. Det är därför beteendet är återkommande, för det håller bara just då, då för dom timmarna, sedan är man tillbaks på ruta ett. Varför jag skar mig handlade om att bli distraherad, få ut mina endorfiner som skulle lugna mig, för att få bli bortkopplad från verkligheten. Det var min flykt, den befrielsen jag kände just då är obeskrivlig.

Jag vill få det till tre olika faser,
- Hjälp
- Det är inte ett problem
- Det är ett problem

Ja, händer inte det ena, så händer det andra. Tillslut Bör man förstå sitt problem, det finns ingen som kan säga till en annan att det är ett problem, det finns ingen som kan intala en annan att det är ett problem, personen i fråga måste själv förstå och framförallt vara medveten om det. Precis som vilket beroende som helst, så kan bara missbrukaren rädda sig själv. För det är just vad ett självskadebeteende är, ett beroende.

Hur man än skadar sig, psykiskt, fysiskt, så lämnar det ärr av alla dess slag.
Vissa sår läker aldrig ens, utan finns alltid kvar, dock svider det kanske mindre med tiden.

 

Jag kommer alltid vara skör, men samtidigt väldigt stark. Mina ärr pryder kroppen på olika ställen, jag skulle kunna säga att jag ångrar varje sträck, men det gör jag inte, jag skulle aldrig kunna ångra det som en gång var min räddning, den tiden bär jag med mig i mitt hjärta hela livet, för jag har krigat mot så många demoner i skallen, men jag har segrat, jag har vunnit.

- så nöjd!

Har gjort en massa ärenden idag, eller en massa och massa. Har varit i farten iallafall, sen imorse. Hållt på i tvättstugan, varit en sväng till stan, handlat och köpt bepapthen till tatueringen. Just nu väntar jag bara på att Andre ska sluta, så ska vi packa ihop tvätten och sen åka in till stan, det är tydligen någonslags matmarknad, så kan vara intressant :)

Kissemissarna är världens fiender, slåss och fräser direkt dom är i samma rum, men vad ska jag göra? Dom löser det nog själva, tids nog.. Är iallafall supernöjd med gadden, som alltid när Sebbe tatuerat :) han ska dock flytta till umeå, så man får väl börja åka dit för att få sig fler fina verk!

<3

- En ros

Något som är så vackert, men var försiktig att komma för nära, för den kan göra väldigt ont.
Den måste underhållas, den måste få näring, den måste hållas vid liv;
- annars tappar den all sin skönhet, allt det vackra.



Tell me when you hear my silence, there's a possibility I wouldn't know

- i en ständig karusell

Det är en ständig snurr på min karusell. Min känslomässiga karusell. Ibland måste  jag lägga mig ner, för det känns som om benen inte bär. Jag är ändå i ett stadie just nu där jag faktiskt är bra, jag är bra, väldigt bra faktiskt. Man hör mig i folkmassan skratta och prata ljudligt, jag kan inte kalla det för en fasad, för det är det inte, det är min räddning. Genom allt jävla elände från barnsben tills idag, 21 år gammal, så är det min ända räddning, det är inte en falsk fasad, utan min ända räddning. För det finns ingen som någonsin kan säga till mig att Det blir bättre, Du kommer bli bättre, nej inte någon. Inte någon av alla underbara som finns omkring mig kan ge mig dom orden.

För det är jag, jag och bara jag som är min räddning. Och min räddning är att skratta, höras, ses, få bekräftelse, få andra att skratta, se andra le, vara en helt vanlig i mängden, det spelar ingenroll hur ont det egentligen gör inne hos mig, hur mina tankar bara äter upp mig inifrån, för just Då, i dom timmarna i en fantastiskt bra grupp med människor, så får jag faktiskt vara en annan del av mig. 

För det är bara jag, och jag som är min räddning, aldrig någon annan. Jag har allt för många gånger litat på att någon ska dra mig ur detta tankehelvetet, men det fungerar inte så, det fungerar inte så för någon. Det är jag som valt att leva, och i att leva ingår allt på en skitig tallrik.