Åh - jag försov mig nästan imorse. Inte för att jag bryr mig, inte idag, skulle inte ha gjort det igår heller, eller någon dag för den delen. För jag orkar inte, jag orkar inte nu, då eller någonsin. Jag har fan tagit fel jävla väg ellernå, det var inte meningen att jag skulle satsa på skolan, det känns ju bara fel. Och då det väl känns rätt, ja, då mår jag väl bra. Jag gjorde natinoella idag, Läsförståelse, men gick dock från sista lektionen. Eller var inte ens in dit.
Kändes som jag såg mig för första gången i spegeln igår, och vad ser jag? Det alla andra ser, varje detalj, jag är inte ens söt längre, jag är ingenting. Bara en .. människa. Ja, en ful sort. Så patetisk, men det är helt sant. Jag stod i flera minuter, och bara tänkte: Vad är jag? Varför lever man? Vad betyder oändlighet? Kan jag vinka tillbaka? Sjuka, oroende tankar. Livets mysterium som saknar svar, vart tar allt slut? Känns som att jag måste hoppa av skolan, jag skämms för den jag är och hur jag ser ut. Det var jag som skulle ha dött, inte någon annan, det var inte meningen, allt gick fel.
Jag är så sjukt besviken på mig själv, för det jag skriver, för att jag mår så här, nu, Nu när det skulle börja gå bra. För varje problem som orsakade min depression för några månader, är samma idag. Förutom att jag hanterar det bättre, även fast det bara blir värre. Och ja, jag försöker hela tiden vara glad och det är jag ju. Men när jag väl är hemma, faller allt. Åh, jag fattar inte ens varför jag skriver det här. Förmodligen kommer jag väl radera det när jag mår bättre.
