- tankar och funderingar

Jag tycker det är helt sjukt vilket samarbete det fysiska och det psykiska gör. Ett exempel är om man jobbat för mycket, så blir man ofta sjuk, det är ett tecken på att kroppen behöver vila. Det var samma visa när man gick i skolan, man klev upp tidigt på morgonen hela veckan och stannade uppe hela nätter på helgerna, man försökte plugga när det fanns tid, man gick med ångest om man låg efter i något ämne, man längtade till varje lov eller långhelg, men ofta blev man sjuk då på en gång.

När jag går runt med mycket tankar och funderingar så tar det även mycket energi, man är inte fullt ut koncentrerad och det försvårar mitt jobb som undersköterska vissa gånger när jag känner att jag inte kan lägga till min åsikt kring beslut och inte ge den riktiga hjälpen jag bör ge. Som tur så har man oftast bra kollegor som förstår att man har en sämre dag, och som stöttar en genom det.

Men när det kommer till vad jag är just nu, springvikarie, känner jag att det kan ta extra på krafterna, för jag måste släppa allt av vad jag är på sidan av min roll och istället dra på mig en mask, för när jag kommer till den punkten att jag kommer på en ny arbetsplats så blir det så automatiskt, vilket är lite underligt. Det tar tusen mer på krafterna och det kan kännas som att jag sprungit ett maraton efter ett kort arbetspass. Men jag antar att det handlar mycket om trygghet.

Folk brukar även påpeka magkänsla, att man ska följa vad magen säger. Det var länge jag tänkte att det inte fungerar, men under åren som gått så har jag lärt känna det uttrycket rätt bra.
Bra magkänsla, känns lite av som ett skutt i magen (får ett samtal av någon man tycker om, nykär, bra nyheter, lyckorus.)
Obehaglig magkänsla, känns som att någon nästan slår om med en sked i magen (orolig, beredd på något dåligt samtal, förbedelse för det värsta, konfrontation/konfrontera)
Dålig magkänsla, känns som ett slag i magen (dåliga nyheter, ''krossat hjärta'', försagt sig, konfronterad/konfrontation, förlora någon, sårad)

Man kan även snubbla på uttrycket ''krossat hjärta'', vilket jag bara tog bildligt och inte bokstavligt förut, men jag antar att man måste uppleva det för att verkligen förstå. Som med en dålig magkänsla som jag beskriver med ''slag i magen'' så går liksom ''krossat hjärta'' hand i hand, eftersom jag upplevt dom sakerna samtidigt det flesta gångerna. Ja, det känns som att hjärta pressas samman i någons hand, det känns trasigt (även långt efter en händelse känns det, minsta lilla sak som kan påminna om en traumatisk händelse påminner om att det fortfarande läker.) Det kommer alltid finnas ett ärr kvar, man kommer aldrig att glömma en sådan mäktig känsla, men det är så det fungerar, you live and you learn. Jag tror (inte riktigt säker) men förklaringen till känslan är att människan förbereder sig för flykt/försvar.

Det är hjärnan som skickar ut alla signaler till hela kroppen, och det är hjärnan som samlar alla minnen, dåliga och bra, ibland kan hamna i ett tillstånd där man bara bläddrar igenom likt en tidning. Jag hyllar allt som finns i huvudet på mig, jag kommer aldrig sluta fundera, analysera eller fråga.