arg, trött, less, glad, skrattar, ler, surar, bittrar, tänker. Tänker på allt möjligt, och inte bara på en sak. Så mitt huvud vet inte vad den ska göra, eller jag. Tog en lång dusch, fått i mig mat fast jag saknar matlust helt. Trött på att jobba, men allt går så bra när jag är där.
Trött på att försöka somna, trött på min hosta. Glad för alla människor som finns omkring mig. Men så kommer alla funderingar, och jag som blivit nitton år, borde inte jag veta vad som finns framför mig? Borde jag inte planerat? Vad ska jag bli när jag blir stor? När tar jag detdär förbannade körkortet och när ska jag sluta snubbla på en massa hinder?
För varje år som går, tänker jag att jag kommer bli klokare. Nästa år, ja då vet jag nog allt vad jag ska bli och vad jag ska göra. Men finner mig i den här situationen än en gång, åren bara fjoffar förbi, hela tiden, för ofta. Och inte kommer dom sluta.
Också den där oron i kroppen, som stannat kvar. Jag hade ju stålsatt mig här nu, där jag funnit min trygghet. Men så sitter jag på vak hela tiden, väntar på att någonting ska ske, är beredd på allt. Det går i varv i huvudet, som om känslan bosatt sig i min bröstkorg. Och den kommer ju aldrig försvinna, jag väntar ett telefonsamtal, någon som ropar på mig, någon som behöver hjälp, något som har hänt. Det bara brinner i mig.
Men jag har lärt mig, att få grubbla och fundera är bara bra. Bolla tankar med sig själv, för något klokt får jag alltid utav det. Så jag blir nog klokare med åren ändå. Jag måste bara få skriva av mig för att förstå en del saker själv.
