Jag jobbar oftast kväll, för det är kvällar och nätter som fungerar för mig. När någon frågat varför så har jag oftast svarat: 'Jag gillar kvällar, helt enkelt.' Ja nu är det ju inte riktigt så. För en del personer har jag svarat precis som det är: 'För det är kvällar som fungerar för mig.' Det är vad som fungerar för mig och min kropp, för att min hjärna och kropp ska kunna samarbeta på bästa möjliga sätt så måste jag få hinna väcka min kropp. En morgon för mig ser olika ut, olika ont, olika stel, olika trött. Men det finns alltid där. När jag är i mina värsta skov så har jag svårt att sätta mig upp, jag har svårt att ställa mig, röra på huvudet och med en huvudvärk på köpet som dånar, förmodligen av stelheten som varat flera timmar i sömnen. Så det tar en stund för mig att komma igång på morgonen, jag får stretcha i omgångar. Så därför föredrar jag kvällar. De gånger jag haft dagpass och haft en sån här morgon, försöker jag ställa klockan betydligt tidigare för att hinna väcka kroppen. De gånger jag inte ställt klockan tidigare har resulterar i en febersvettig morgon och yrsel, samt all värk.
Helt allvarligt kan jag inte skilja på mycket ont och lite ont längre, för det finns hela tiden hos mig. Jag måste vara lite 'extra' hela tiden för att orka med en dag, och det här har blivit en vana, det här är mitt liv, jag orkar inte prata om det, för det är som en kappa som hänger över mig hela tiden, mina närmsta vet, och dom orkar inte höra mer, jag orkar inte prata mer. Det känns skamligt att nämna att jag har ont, jag vill inte fråga om hjälp att ta upp något från golvet när jag har mina sämsta dagar, för jag är 22 år, jag ska inte behöva fråga, och ingen ska behöva hjälpa mig. Det är jobbigt att inse verkligheten, hur det egentligen är. Att jag kommer på mig själv förneka något som alltid är hos mig. 'Jag gillar kvällar' är ett sånt bra exempel, jag har sagt det så mycket att jag tror det själv, när det i själva verket är ett val jag Måste göra för att fungera.
