Vill sticka här ifrån nu, fast tanken skrämmer mig ger det hopp om ett liv jag vill leva. Inte här, inte med er. Själv, papper penna sprit snus och cigaretter.
Jag ska traska omkring i natten och sätta mig i en båt när jag tröttnat, sen ska jag lägga mig där, ta en överdos av sömpiller och putta ut båten. När jag vaknar ska jag vara på stället jag är menad att vara i och ingen ska någonsin sakna mig.
just när alla blivit så stolta och jag har blivit så 'stark', bara det lägger mer press, att inte ge UPP. För det är ju sån jag är nu, elelrhur?
Senaste åren har jag typ inte haft en ända jävla paus. Jag vill till min stuga, putta ut båten, röka och ligga där och bara se molnen passera
Jag kan som inte ens beskriva hur stor del av mitt liv hon varit, eller hur stor del av mitt liv hon är!
..min stora förlust idag, för varje minut som går känner jag mig mer och mer lättad, det skrämmer mig något
Det var inte de jag skulle göra, men är desperat efter förändring.
..det påminner om tiden då skrivandet var min värld, det var allt liksom.
tänk om det bara är jag som existerar, alla omkring mig är bara i mitt huvud, jag var så ensam att jag fick ihop en hel värld i huvudet.
kan man bli kär i någon man aldrig träffat? Eller förälskad?
..bara det blev en väckarklocka för pappa så känner vi oss alla lugna
Jag blir galen av all dess förvirring, och släcker lampan utan att ha gett upp, herregu, sova bör man ju trots allt.
Kollar på massa saker också börjar jag bara trycka ner mig själv, 'du kommer aldrig se ut så där'
Nej jag trivs rimligt att vara den vita pricken på svarta pappret, följa strömmen har aldrig varit min grej.''
jag vet egentligen inte vad det är jag inte kan acceptera, varför jag ens ska bry
mig, varför jag ska känna mig besviken&sårad, varför jag känner så stort
hat, jag förstår inte hur du kan bryta ner mig utan att ens säga ett
ord, jag ser dig inte ens i ögonen. Ändå känner jag mig så jävla liten
och bortkommen, glömd när jag inte finns i din närhet och som
om jag blir utbytt om och om igen. Känns aldrig som att jag räcker till när du
behöver mig, som om mina problem skulle byggt en mur emellan oss.
Jag vet inte, men det känns bara inte som det ska och allt går ut över
fel personer. Detssutom finns det så mycket just nu som rör
omkring i huvudet, visst jag mår toppen och tvivlar på att jag komma hamna i botten igen. Men ändå blir jag inte nöjd, mitt självförtroende trappas upp och ner mestadels, det gör mig förvirrad. Jag kommer aldrig räcka till för någon och ingen kommer någonsin räcka till för mig, jag blir aldrig nöjd.
ja, kollat tillbaka lite och är lite mållös.
Ikväll blir det öl, kort och popcorn med Isabel.
två mobbade själar, det kan inte bli bättre.