ja, idag var det begravning. När klockorna ringde kändes det på något sätt som att det var påriktigt, alltihop. Och det är påriktigt, alltihop. Dom där klockorna bevisade bara att det var sant. Höll om mamma och en ros i andra handen. Kändes som att jag gick igenom hennes känslor för varje gång jag rörde vid henne. Men under hela den här tiden som gått, har jag bara tänkt på att hon har förlorat sin kärlek. Hon sa för någon dag sen:
- 'Det är klart att jag kan bli kär igen, men hur många gånger hittar man den rätta?'
Det var en far, en make och en vän som ska till att begravas. Och om han är älskad och saknad? Hela kyrkan var fullsatt. Jag var mest tyst, höll om mamma, höll i rosen.
Det var mysigt under lunchen, vi pratade minnen och skrattade tillsammans. Anna-Karin(dottern) avslutade allt med ett jätte fint tal. Och åhgud, han är verkligen saknad. Jag vet att mamma brukar prata till han, ifall han skulle höra. Och idag när jag kom hem kollade jag på kortet jag har på stereon, jag förväntade mig inte att jag skulle säga något, för det känns dumt på något sätt att prata till ett kort. Men jag sa att han ska ta hand om mamma, så mycket han kan från där han är. För det behöver hon. Hon behöver alla, men hon behöver han mest av allt.
Jag är så glad att ha min mamma, hon är min bästa vän och den jag ser upp till. Hon har aldrig svikit mig på något sätt och är den starkaste människan jag känner till. Och sen allt det här började och slutade, har jag sagt att jag älskar henne varje kväll innan jag ska sova. För det här om något har lärt mig att uppskatta allt mer. Alla vänner och min familj. I nästa sekund kan allt vara borta.
Ikväll vet jag inte alls vad som händer, hängt upp en massa rena kläder och städat till i mitt rum. Är ensam hemma, så dansar omkring och har mig. Den här dagen var svårare än vad jag trodde den skulle vara. Tungt.
