I've been so disillusioned
I know you'd take me back
But still I feign confusion
I couldn't be your friend
My world was to unstable
You might have seen the end
But you were never able
To keep me breathing
As the water rises up again
Before I slip away
You know the games I play and the words I say when I want my own way
You know the lies I tell when you've gone through hell and I say I can't stay
You know how hard it can be to keep believing in me
When everything and everyone becomes my enemy
And when there's nothing more you can do I'm gona blame it on you
It's not the way I wana be
I only know that in the end you will see it's the Opheliac in me
ÅH vad jag har många snusmumrikar, jätte många. Och jag får då inte glömma min älskade katt Snufkin. Hon börjar faktiskt påminna om kissen mer och mer(och jag kallar henne även kissen...). Fast vet inte hur, hon kommer ju aldrig vara lika beroende av mig som kisse var. Och det är ganska skönt, för då kan jag lämna bort henne två dagar utan att veta att hon lider ungefär.Nä Snuffen är underbar, även fast jag fortfarande saknar kissen otroligt mycket hela tiden. Men så är det. Ingenting varar förevigt.
Gårddagen var väl helt okej, känner mig fortfarande sjuk och konstig så ska till vårdcentralen snart. Hade även ett långt samtal med min mamma inatt, hon är verkligen bäst i hela världen och jag vet inte vad jag skulle gjort utan henne.
Vad mer? En massa jävla läxor. Och hur i helvete ska jag kunna prestera bra i skolan med MIN syn? Har inte synundersökning först om två veckor. Jätte kul. Igår svimmande jag nästan för att jag hade sån jäkla huvudvärk.
Och när ska jag sluta klaga? När ska underbara Johanna komma tillbaka? Som ser allt det här positiva som den här Johanna inte verkar se i nuläget.
Men en massa press, stress, vuxna beslut, förluster och konstig sömn gör att jag ständigt går på en skör lina. Men inte faller jag, aldrig.