Jag tog telefonen och hörde min mamma, tre små ord, - morfar har dött. Det var inte väntat, jag träffade han senast i måndags och spenderade hela helgen i stugan med dom. Pang bom.
Tidigare fick vi se han, fridfull, som att han sov. Min morfar. Ni som känner mig bra vet att mina morföräldrar stått mig så nära hjärtat, och min morfar har varit som en bästa polare. Vi har skrattat ljudligt och delade samma humor. Jag är så tacksam över att jag fick spendera helgen med dom två som står så nära mig, mormor och morfar.
Allt känns lite som att gå i en dimma, en tomhet har tagit över kroppen. Man gråter, man är tyst, skrattar och gråter.
Tack för allt du givit, i alla svåra tider jag har gått igenom har du fått mig att le och se fram. Ibland kändes du som en fadersfigur mer än en morfar, kan bero på att stora delar av min barndom var jag och min bror med dig och mormor. Förevigt älskad, aldrig glömd.
