Jag håller tillbaka mycket som jag vill skriva här. Därför har jag ett litet (stort) text dokument på min dator där jag skriver allt. För idag är jag Johanna, vuxen, betalar räkningar, sköter mitt jobb, har två katter att ta hand om, ett starkt nätverk, kollegor, nya vänner, gamla vänner. Det är svårt att ta upp saker som hänt förut här, även fast jag har en lång historik här på bloggen från ett liv som såg helt annorlunda ut. Men bloggen är ganska censurerad, jag använder mitt text dokument flitigt, samma dokument har hängt kvar som en ''sido'' blogg så länge historiken här finns.
Jag vet inte om jag är rädd att bli utdömd, jag kanske är rädd för fördomar. Jag som är glad och social, det måste vara allt vad mitt liv har inneburit. Vad vet jag om ensamhet? Vad vet jag om rädsla? Vad vet jag om smärta? Vad vet jag om att ge upp?
Det är frustrerande att inte kunna skriva allt jag vill, för det är mycket vad mitt liv handlar om, vad jag handlar om, allt som hände förut som gjort mig till den jag är idag. Jag vill kunna skriva om 13 åringen som var ledsen utan anledning, som inte ens hunnit få sitt hjärta krossat, som inte visste ett dugg om vad som väntade framför. Jag vill kunna gå in mer på vad som hände, när jag var 14, trodde jag var stor, att jag gått igenom mycket, och hade ingen aning om vad som väntade framför mig. När jag var 15, när jag inte orkade, när jag inte ville, när jag sa Nej, fick leva med en skam i flera år, när mitt hjärta lämnades på asfalten, smutsigt av grus och sand, när jag var 15 och inte ville leva längre.
Det är otroligt frustrerande att jag, som var så liten, som trodde jag var så stor, hade nog av livet. Jag pratade inte så mycket om det, om att jag inte ville längre, men hela jag var en misär. Jag var vaken på natten, när alla andra sov, jag sov på dagen, när alla andra var vakna, jag ville inte och orkade inte träffa människor. Jag fick skratta när jag var med mina bästa vänner, men jag fick gråta när jag blev ensam. Alla brev jag skrev, till var och en, som jag rev i bitar av rädsla att någon skulle hitta de vid fel tidpunkt. Jag hade nått botten, jag hade en sten fast i min vrist och låg där, ensam på botten.
Min värld var bokstavligen svart. Jag kunde inte se något ljus någonstans. Det är därför jag blir så här ibland, det är därför mitt liv är en berg och dalbana. Jag ser ljus i livet och uppskattar allt som står mig nära och kärt, men det är svårt att inte kunna erkänna sitt förflutna, som faktiskt inte var så längesen. Det är inget jag kan vifta bort, eller som försvinner, inget som man kan göra ogjort.
