Sa godnatt till alla förlängesen, men är fortfarande här. Helt ensam, och det är ganska skönt faktiskt. Även fast jag saknar att ha André nära mig, men han smyger hem inatt.

Lyssnar på gammal musik och tänker, fast tänker gör man ju oftast. Eller alltid. Men på ett helt annat sätt, det gör man oftast då man är själv. Inte deprimerande tankar, men djupare. Och det är bara nyttigt för en, komma underfund med saker man funderat på.

Jag saknar stugan fruktansvärt mycket, det ända stället jag kan andas rent på och verkligen känna lugnet. Just nu känns det så himla långt bort att bara få putta ut båten, lägga sig där och se på alla moln. Man hör alla möjliga små liv från skogen och vattnet skvalpar mot båten ibland.
Det känns långt bort att få gå längst en stig, utan att ha en aning om vart den går, för man hittar alltid hem. Jag hittar alltid hem. Stugan är en sån trygghet, att jag vet att jag inte träffar ett spöke eller en björn. Det händer bara inte, det har aldrig hänt.
Det känns långt bort att sitta med papper och penna mitt på ängen och försöka skriva exakt vad man känner för den stunden. Fast det går aldrig att beskriva, det går inte.

Mitt lugn känns väldigt långt bort. Och just nu känns det som att jag är en tickande bomb, det är svårt att hålla sig från att höja rösten eller väsa till. Det är svårt just nu med ett jobb, ett jobb där man ska behandla människor som har känslor, som kan fråga samma fråga tio gånger om, som vill hem fast dom är hemma, som frågar efter sin mamma.

Jag trivs med mitt jobb, men det är krävande på sätt och vis. För eftersom man jobbar med människor kan man inte bete sig hur som haver, byggarbetare kan kasta en hammare i väggen. Men vad ska vi göra? Jo hålla lugnet. Därför kan jag vara en skit när jag väl är hemma.

Ångrar inte mitt sommarvikariat, för jag tycker om det jag gör. Jag älskar att hjälpa människor. Men jag saknar även att bara vara, vilket det inte finns mycket tid över för.

Det här är nyttigt för mig iallafall, får vara själv och det var nyttigt för mig att skriva ner allt det här. För stugan kommer få sin tid, och jobbet är det som är nu.

Är inte en bitterarbetare, är väldigt trött.

For some reason.. Så ser jag den här videon när jag är sömning och uttråkad,
och jag blir alltid lika psykad av den. Och jag förstår inte varför jag ens ser den!

Jag har levt i 18 år idag. Eller egentligen klockan 6.45 imorse, om jag inte minns fel. Så 18 år och några timmar. I alla dom här åren har jag hoppat från stil till stil, personlighet och ja.. Försökt finna mig själv eller hur man nu ska säga. Idag kan jag säga att jag är den jag vill vara och så här ska jag stanna, jag är glad. Jag mår bra. Jag trivs.

Men något hände igår, jag fick världens åldersnojja, tänkte klockan fem på morgonen att med den här åldern kommer mer ansvar och det ska vara att sköta sin bank, och ni vet..? Jag vet inte. Inte ännu. Och jag tänkte att jag inte kan vara barnslig längre, jag måste växa upp! Men vet ni vad? Som jag just sagt, jag har funnit mig själv, jag ska vara en barnunge till och från. Detdär barnet får tyna bort bäst det vill några år frammåt, men inte riktigt ännu.

Dom senaste dagarna har min blick fastnat på de allra töntigaste sakerna. Eller nej, dom är inte töntiga. Det passar bara småbarn lite mer än någon i min ålder. Köpt fem myror är fler än fyra elefanter-badskum, köpt något som heter Lillifee strössel, köpt nalle strössel, fått småbarns sockar av André. Jag ser allt som är rosa och jag vill ha allt det rosa. Det är inte riktigt så jag brukar vara och jag har funderat på varför jag varit sån, och idag kom jag på det, det är för att jag tror att 'vuxen' ska hoppa på mig över natten. Och stanna där. Men nä, så är inte riktigt läget! Så jag kan fortfarande vara galen i lillifee och sånna där saker. Och fortfarande vara 18.

Idag kommer jag göra världens småbarnstårta, och jag vakna med frukost på sängen och fick en liten snusmumrik av André. Jag ska börja samla på snusmumriken har jag bestämt.

Som ni märker är jag förvirrad och som det brukar bli i mina långa inlägg, skriver jag mest om själva 'saken' och glömmer oftast vad jag vill komma fram till.

Jag är hursomhelst 18 idag, det känns helt okej.
(för det där lilla barnet kommer alltid finnas kvar, more or less)

städa städa städa städa städa, och vad händer imorgon? Jag blir 18.

Trästocksfestivalen 2010, (min första festival evvah)
Vi taggar, far direkt jag slutat jobbet, taggar musik, taggar öl, taggar äventyr och ja.. Taggar allt i stort sätt. Vi glider in på e4an och märker att något inte låter rätt med bilen, blir en tvärnit och grabbarna går ut för att kolla läget. Eller ja, Elke stannade, vi konstaterade att han inte skulle göra någon nytta där ute iallafall! Så vi kollade i stort sätt bara på, och problemet verkade inte lösas. Så vi slutade tagga, litegrann iallafall. Började istället fundera på hur vi skulle ta oss hem, hmm..

Nä klart vi kom oss iväg, någon liten skrutten plast mojäng under bilen satt lös.

Jaja, det är mycket som hunnit hända. Fast ändå inte? Men det vi väl minns är något vi inte får glömma. För om det var något vi tappade bort bland de snuskiga tälten och trasiga ölburkar, var det våran nykterhet!

Jag har hunnit vara en idian, jag har sprungit och härjat. Jag har sprejjat tält och jag har varit full, full som jag vet inte vad. Jag kommer med en fortsättning, för jag är alldelens för trött och sjuk för att ens orka tänka tillbaka.

ärligt talat vet jag inte vad ni kräver.

sovmorgon till ett, ska väl en sväng till stan med André. Kanske bada ikväll. Hursomhelst är jag ju ledig, och det är sommar. Så jag laddar mig själv med lite MMMMbop! Saknar Evelina väldigt mycket när jag hör den här låten, väldigt mycket.

She put him out like the burnin' end of a midnight cigarette
She broke his heart he spent his whole life tryin' to forget
We watched him drink his pain away a little at a time
But he never could get drunk enough to get her off his mind
Until the night

He put that bottle to his head and pulled the trigger
And finally drank away her memory
Life is short but this time it was bigger
Than the strength he had to get up off his knees
We found him with his face down in the pillow
With a note that said I'll love her till I die
And when we buried him beneath the willow
The angels sang a whiskey lullaby


The rumors flew but nobody know how much she blamed herself
For years and years she tried to hide the whiskey on her breath
She finally drank her pain away a little at a time
But she never could get drunk enough to get him off her mind
Until the night


She put that bottle to her head and pulled the trigger
And finally drank away his memory
Life is short but this time it was bigger
Than the strength she had to get up off her knees
We found her with her face down in the pillow
Clinging to his picture for dear life
We laid her next to him beneath the willow
While the angels sang a whiskey lullaby

åh ja jag vet, mina uppdateringar suger dase. Men somsagt, hårt arbetande kvinna som helst ägnar sin tid åt att få all vila hon kan få. Som efter jobbet. Känns som att jag varit världens bortskämdaste när det gäller fritid, och kommer nog aldrig vänja mig vid arbetslivet. Känns lite som ett fängelse ibland, fast när man väl är där så känns allt bra. Är ledig imorgon iallafall, så idag vill jag bara busa. But where is all my power? Om jag inte klarar det här, förstår jag inte hur jag ska kunna bli superhjälte när jag blir stor.

Well oh well. André skjutsade hem mig efter jobbet, vi byggde en kattställning sen drog han. Han är just nu och fortsätter på tattueringen. Fick äta själv idag, blev nuggets och makaroner. Städade till lite här i hemmet, sen har jag givetvis myst och busat med mitt hjärte-ulliga-gulliga-snutti.. Ja, Snuffi då alltså.

Nu väntar jag bara på André, så vi kan hitta på något. Thats about it! Och förvänta er inte mig på ett tag, jag lever och jag är trött. En väldigt trött människa.

Idag hämtade vi min lilla flicka, hon är små skygg i början såklart. Men lite mys har hon faktiskt bjudit på :D. Försökte locka fram henne med lite Lejon kungen, men det nappade inte alls. Så yepyep, är själv. André är ute och ränner. Och jag är trött, sjuuukt jäkla trött. Kassa uppdateringar på senaste tid, men jag är en hårt arbetande kvinna som nästan kryper sig fram, för alla krafter är typ förlorade. Så hur i all värld ska jag ens orka skriva här? Längtar iallafall till höst, vad som än händer! :)

I was the one, who would always jump in first
Didn't think twice to look behind
Got such a good feeling, just from playing in the dirt
Once, when I was little

We could build a rocket, fly to the moon
Leave Tuesday morning, and be back for noon
There wasn't nothing, nothing that we couldn't do
Once, when I was little

Yeah I could dream more then, I believed more then
That the world could only get better
I was free more then, I could pretend more then
That this life could only show me good times
Once, when I was little

There was a time when I trusted everyone, yes I did
There was no place that I would not go oh no
Spend a day on the hillside, next to the holly mo
Once, when I was little

So here comes the next one, the next in line
Stay as young you can, for the longest time
Cause those days flew by, like a breeze
just passing through
Once, when I was little

Igår när André kom hem, for vi direkt till boden och kikade på kissemauer. Dom vi ville ha var förstås redan tingade. Men så såg vi en söt, lurvig, svart och vit liten sak sticka fram huvudet, OCH DEN VAR INTE TINGAD! Och den var finast :). Så nu har jag tingat den, vi hämtar den på fredag. Its a she och hon kommer heta Snufkin. Såklart. Funderade på Tintin, men det namnet sparar jag på. Snufkin är ändå mycket ascoolare.

Legat i sängen ett bra tag och dragit på mig, jobbar kväll idag. Not so peppad, men fick sova ut lite iallafall. Imorgon är jag ledig, pjuh. Jaja, lateritos.

Jag orkar inte blogg. Hänger mestadels av min vardag med André eller så jobbar jag. Förstår inte hur jag kunde vara så kaxig på jobbintervjun och säga att jag kan jobba hursomhelst, vardag, helg, röd-dag, kväll, morgon. Jag förstår verkligen inte det.

Känns som att jag bott på jobbet sen fredags, eller jobbade jag ens i fredags? Jag har ingen tidsuppfattning alls. Och min lediga dag är alltså en vidrig Onsdag.

Jaja, det känns iallafall bra när jag är på plats. Det är innan och efter man är så sjukt jävla less och trött. Och just nu är jag hemma för stunden, ska ta en dusch, samla kläder och dra tillbaka till André snart. Tänkte typ hinna städa lite, fast ja.. Är en sliten krigare. Och förtjänar vatten, kudde, säng och 'jag är wanted'.

Saknar nästan alla i hela världen, men jag har verkligen ingen kraft att ens ringa någon. Och smspengar har jag inte heller för den delen. (och vi köper kisse snart)

don't hold this war inside

I wish I could write as mysterious as a cat.
- Edgar Allan