- visst är det konstigt, men så är det

Ibland saknar jag den jag var förut, hur förstörd och ensam jag var. Även fast jag inte kände det då, så var det ett liv jag valde själv att leva. Jag hatade att vakna, jag älskade att sova. Mitt sätt att leva den perioden var att överleva, att överleva varje dag och tvinga in positiva tankar som ''det blir bättre''. Jag lärde mig att sätta på en mask, för jag ville aldrig ha hjälp, jag ville aldrig gå till en psykolog, jag ville inte göra mina föräldrar besvikna och jag ville aldrig att min bror skulle förstå hur mycket jag skadade mig själv. Min dörr var alltid låst, ingen fick komma in. Där levde jag mitt liv, där byggde jag en värld. Det kunde ta en hel vecka innan jag tog mig ut för att andas frisk luft.

Det var lättare att vara ensam i perioder, för ibland kändes det som att folk skulle se igenom mig, jag var så rädd att min familj skulle genomskåda mig. Jag vet inte hur mycket dom känner till, för tankar och problem höll jag för mig själv. Jag intalade mig att det var något som skulle gå över. Ni kanske inte förstår riktigt vad jag saknar med den tiden, men känslan av att inte behöva känna någon känsla för någon annan, känslan av att bara ha sig själv i huvudet att tänka på, känslan av att inte behöva bry sig om någon.

Jag var en kall person, att jag gick med tankar på att avsluta allt säger det mesta, jag skrev färdiga brev som jag skulle kunna lämna efter mig. Jag kunde ligga i min säng och fundera på vem som skulle få vad när jag inte fanns där längre, när mitt rum inte var mitt rum längre. Många gånger fann jag mig själv le mitt i allt elände, för någonstans försökte jag intala mig att min familj skulle förstå varför jag valde att lämna livet jag levde. Jag intalade mig att dom skulle ha full förståelse, fast jag aldrig ens öppnade munnen.

Idag jag kan hitta ord för allt vad jag upplevde, jag kan berätta på ett sätt som jag aldrig skulle tillåta mig då. Allt vad jag skrev, tankar och funderingar, lidande och tårar, är något som jag raderade ganska snabbt. För jag ville inte förstå vilken sorglig situation jag befann mig i, jag ville inte tro att det var mitt liv. Som sagt så höll jag uppe en mening, det blir bättre, för det var så jag fick höra, och jag ville tro på det. Någonstans så ville jag leva i framtiden, jag ville hitta en själsfrände och jag ville ha ett normalt liv. Det var hoppet som höll mig kvar, det är hoppet som håller mig kvar.

I många år levde jag i stora tjocktröjor med armarna nerdragna, under hade jag lindat papper eller bandage. Jag skippade att idrotten för det skulle tvinga mig att blotta mig, det skulle visa ärr och sår på min kropp, och det skulle förstöra min mask jag drog på varje morgon. Jag hoppade av i slutet av åttan, många fattade inte varför, de flesta förstod inte alls, det bevisade bara hur bra en människa kan dra på en mask.

Idag skäms jag inte alls över mina ärr, jag kommer aldrig skämmas.
Det visar bara hur jag krigat och att jag segrat.

 

- A bird without its wings is a low and tragic thing

Musiktrippar jäääärnet, har detssutom tvättstuga så springer som en tok fram och tillbaka. Men nu får jag en stund att bara andas, så sitter i sovrummet för ovanlighetesskull, tänkte ta en sliten cambild men den skulle bli allt för lurvig så PASS på den. Tänkte idag vad jag skulle gjort utan musik, har tänkt en massa udnerliga ting, men en av sakerna var just på musikens värde. Jag vet inte hur ett liv utan musik skulle vara, visste jag inte bättre så så skulle jag väl inte lida värst, men tänk om jag skulle bli döv. Vakna en dag och inte höra ett ljud. Röster skulle jag kunna leva utan, men inte musik, inte melodierna som far runt i huvudet. Känslan av att få isolera sig ifrån verkligheten och ha på sig lurarna med hög musik, den är helt obeskrivlig. Den är mäktig och stark, starkare än många andra känslor. Jag har lätt för att underksatta saker och ting, alltid varit, kommer alltid vara. Därför flög tanken förbi med en liten skölj av ångest, att vakna döv. Jag underksattar saker, men saknar allt när det tagits från mina händer. Så jag sitter här och njuter lite extra, för genom alla år har musiken varit till stor hjälp.

Nu ska jag dricka mitt kaffe som förmodligen blivit kallt, hållt på att kolla texter till tusen låtar och trippat runt på musikvideor, känt känslor, saknat och hatat, känner mig lugnare nu i efterhand.

- cover your tracks

Heart, cover your tracks
The blood that you spill will wash what you lack
Soul, sew up your wounds
Test out your engine. Give it some room
Mind, pick up your pace
Capture the thoughts you always chase
Soul, open your wings
Lift this cage higher than any dream
Cover your tracks
Sew up your wounds
Pick up your pace
Open your wings
Heart, flesh out your webs
The past that was tangled will unwrap & shed
Soul, sing out your songs
Clear out your throat. Belt it out strong

en gång i tiden

Känns som döden knackar på när man är ensam
Jag skär mig själv för att rymma ifrån den känslan

Tänk dig en massa människor som samlas runt dig
och pekar ut alla dina fel som ett mönster
Därför stannar jag hemma, låser in mig på rummet
det känns lite tryggare - världen genom  mitt fönster.

Har dåligt med pengar, kan inte följa trenderna
och gör man inte det så försvinner de flesta vännerna
sömnlös, hoppet hoppade av
första chansen det fick så jag mår botten idag.

Har en farsa som är världens största egoist
Han blev kär i alkoholen, tar familjen sist
Jag skulle vilja säga att jag inte bryr mig ett piss
En ensam fågel som bär på tok för stor kvist.

Våra liv kan kännas tomma och iscensatta
tänk om vi redan är döda, här istället vi straffas
det äter upp mig inifrån, självkänslan
ligger i respirator så skadad och väntar

Den positiva lilla tjejen är försvunnen
Blicken är tom, kapitel 17 är ba' mörker
Varför spelar spegeln ett spel mot mig?
Varför gråter livet, när döden alltid ler mot mig?

Hur ska jag bete mig i sociala sammanhang,
när kroppen har panik och hjärnan vill spela på samma band?
Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött,
ensamheten förför mig varje dag jag kliver upp