Lång historia kort.
Förra veckan på tisdagen, en ledig dag, for jag, morsan, Marianne och Alf till ikea. Jag svimmade av i matkön, mådde skit efter det, illamående, huvudvärk, muskelvärk, febersvettningar. Var sjukanmäld onsdag, torsdag och fredag. Helgen spenderades i stugan för att jag skulle ta igen mig. Ett typiskt blodtrycksfall, med följd av en längd biverkningar.
Jobbade igår, (måndag), allt gick bra, kände mig trött efter jobbet, inget ovanligt. Men idag fick jag svimningskänslor inne i köket på jobbet, fick lägga mig i en säng och Lena tog blodtryck, b-glukos och ett blodvärde. Men allt såg bra ut. Fick dock domningar i armarna och kroppen spelade inte samma spel som hjärnan. Slutade med att jag fick gå ner till akuten, där en rad andra prover togs samt EKG. Ingenting visade något, det kändes så frustrerande. Jag ville bara skrika ut hur säker jag var att något var fel på mig, då förklarade läkaren att det psykiska kan gå ut över det fysiska, utan förvarning.
Så det är dessa symtom man får innan man springer in i väggen, det är så här kroppen säger ifrån. Här har jag gått på moln och faktiskt tänkt att: Fan, äntligen är allt bra med mig, äntligen mår jag bra. Jobbet går bra, träningen går bra, jag mår bra!! PANG, som ett skott i nacken. Jag är helt färdig, jag blir ansträngd av att gå till toaletten, jag gäspar, min hjärna skriker efter syre, luften är torr, benen domnar, armarna hänger inte med, det kryper i fötterna, det kryper i fingrarna, det kliar i huvudet, jag får ofrivilliga ryckningar i fingrarna.
Hur förklarar man att ingenting känns rätt, hur förklarar man känslan av att hålla på att bryta ihop, när man inte förstår den själv, när man själv inte är beredd? Hur förklarar jag till en annan vad som pågår i min kropp när jag inte vet själv? Jag har haft ångest och varit i en kris för längesen, men ingenting mäter sig med den här känslan, denna orkeslösa känslan, och att hela tiden hålla på att brista, som om man snurrar på en tunn lina mellan förståelse och vilsenhet.
Jag försöker se det klart, alla möjliga faktorer som spelar in. Har jag bara packat en massa i min ryggsäck, har jag intalat mig för länge att jag är stark? Har jag ryckt på axlarna och inte kollat bak? Har jag tvingat fram ett leende trots att jag bara velat bryta?
Nu har kroppen i alla fall sagt ifrån. Jag kommer inte jobba först nästa vecka, eller nej, jag får inte jobba, jag måste ta det lugnt. Hade jag inte fått det sagt till mig hade jag förmodligen ryckt på axlarna, tvingat fram ett leende och tagit mig till jobbet imorgon. Och antagligen lagt en ny vikt i ryggsäcken.
Ja det är svårt, när hjärnan och kroppen inte sjunger på samma melodi.
