Koffein i mängder

Har svårt med mat, mår illa direkt jag äter. Men så är det i perioder, för många gånger färgar det psykiska ut över det nödvändiga som behövs för att det fysiska ska vara i skick. Huvudvärk, trötthet, mättnadskänsla och förvirring. Men jag står på benen och vet hur dessa strider ska tas. Jag är duktig att hålla det tillbaka, sällan går det ut över mina arbeten, men som jag skrivit tidigare så blir jag väldigt utmattad och tröttare än efter ett vanligt arbetspass.

Just nu vill jag bara iväg och starta, men inte först klockan 21 börjar jag. Vet inte vad jag ska göra till dess, klunkar i mig kaffe för att hålla mig vaken. Jag har inte så mycket ork ändå till något alls, så jag kanske gör det bra i att stanna här i soffan.

Det är frustrerande för mig när folk inte förstår hur mycket jag kämpar i dessa perioder, varför jag ska få frågan: varför är du så tyst? Varför är du så trött som sovit så många timmar? Är du sur? Har jag gjort något?

Känner inte direkt någon skyldighet till att förklara mig heller, och vill inte behöva förklara mig heller. Det är så här, jag har gjort mer än vad jag trodde jag skulle orka, jag ger mer än vad jag får tillbak, alla tankar som går runt i huvudet, det gör mig helt färdig.

Därför är det skönt att jobba på olearys, man träffar för det mesta glada och positiva människor och det gör att timmarna går snabbt och man får samtidigt dela många skratt. Till skillnad från att jobba som undersköterska, ett jobb som är mycket roligt men samtidigt finns det mycket faktiskt kan bli ledsamt då man faktiskt tar hand om sjuka människor och en del som står inför döden.

Jag lever och andas, den lilla energi jag har i kroppen ska läggas ner till skratt. Det gäller bara att omvandla dålig energi till positiv.

När alla orden tar slut

När alla scenarion i skallen upplevts, kanske inte på det sätt man tänkte att det skulle sluta, så tar man ett nytt andetag. Man kämpar för att hålla gamla dörrar stängda och försöker ständigt öppna nya, men man hittar inte nycklarna, dom måste blivit borttappade påvägen hem i snön.

Men du måste tro mig när jag säger att jag försökt, mer än vad jag trodde mitt hjärta skulle klara av någonsin. Jag bläddrar i boken och ser alla skrivna sidor, jag ler och skrattar för mig själv. Men samtidigt känner jag en enorm smärta, för mycket blev inte vad jag tänkte. Dessa scenarion man tänker i huvudet. Jag var så säker förr, det är det som gör mig vettskrämd idag.