- instagram

- Utvilad

Sovit som en stock nu två nätter i rad, och vaknat av mig själv hyffsat tidigt. Tagit mig en morgonpromenad, lite längre idag än igår, för att testa formen. Känner att jag är lite förkyld, men inte så farligt att jag inte kan träna. Så idag blir det ett härligt benpass! Inte mycket mer planerat för dagen, det blir vad det blir.

Nu lite kaffe och en cigarett!

I min bubbla

Det var inte så längesen, det var bara något år sedan. Förstörd&förvirrad. Jag älskar den här bilden, just för att man ser att jag var sliten, man ser i ögonen hur förstörd jag var, jag mådde uselt, jag sov knappt, lyssnade på kent och då i mina tankar höll jag på att avsluta allt. Det var natuligt för mig, att tänka på döden, jag tänkte att jag ger det här några år till, men inte mer än så. Jag ville dö ung.

Mycket har förändrats, men kents texter är desamma, det påminner om en tid då jag ville ge upp. Därför hamnar jag i en bubbla direkt jag slår på någon av deras låtar, jag känner mig stum när jag tänker tankar jag hade då, det gör ont att bli påmind. Det känns smärtsamt att komma ihåg, och hur orkade jag ens med mina tankar? Jag kan knappt bära det idag. Jag var så liten, men trodde jag var så stor, jag trodde att ingenting kunde bli värre än vad det var, jag trodde jag varit med om allt hemskt, jag trodde jag varit med om allt, och det var nog.

Jag älskar att reflektera, för idag förstår jag så mycket mer än vad jag gjorde då.
Idag kan jag finna ord på känslor, något jag saknade då.

Mannen i den vita hatten

Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö

Ingen kunde röra oss

Somrarna, vad hände med de somrarna
När du och jag var kungarna, av ingenting från ingenstans?
Nu faller snön och mörkret är en mördare som kräver varje kreativ
tanke som vi någonsin tänkt, men du och jag vi dansar än
Ett krig ett spel en lek ett skämt
Vi kunde aldrig enas ens om musiken
Det fanns inget som kunde röra oss
och du vet att jag var lika rädd som du
Det fanns så mycket att se så jag släppte taget om din hand och du försvann
Du vet att jag var lika rädd som du
En del vänner kommer tillbaka
Men det är alltid de som försvann
som får oss att ligga vakna
trots att vi glömt bort deras namn
Andas in och andas ut
Orkar jag så orkar du

there is no difference between a wise man and a fool when they fall in love

Åkte på magsjuka natten till igår, men kände mig bättre mot förmiddagen, kanske för att jag spydde upp allt som fanns i min mage? Går ju vinterkräksjuka nu, men kan inte vara säker på att det var just det, eftersom det bara kom och gick. Mår sådär idag, känns av att jag näst intill fastade igår. Detssutom så for ju mycket av all vätska jag fick i mig ut, så har väl en aning vätskebrist? Men annars är det bara bra, men just för att det KAN vara vinterkräksjuka så får jag inte jobba inom vården först fredag. Man ska ha haft minst två ''friska'' dagar innan man kan jobba igen.

Typiskt, trodde jag var ett mirakel barn som aldrig drabbades av sånt här, eftersom jag aldrig haft magsjuka, men tydligen hade jag fel. Hade magsjuka en sväng när jag var 10, men aldrig sedan dess. Och aldrig innan. Så nu är jag hemma sen igår, tog mig en liten liiiten promenix tidigare idag, men kände att formen inte var den bästa.

Har iallafall vägt mig idag, 6kg har jag gått ner sedan mitten på januari!
Går åt rätt håll, faaaan så taggad man blir!

Nu ska jag dricka upp min kaffekopp och inte mycket mer än så.

What loneliness is more lonely than distrust?

Idag är en dag där jag tänker i klarare banor, jag ser en ljusare väg framför mig. Jag försöker tänka att allt som sker omkring mig, allt som har hänt, sker och har skett av en anledning. En dörr som stängs ger en ny dörr chans att öppnas, så länge man tillåter det.

Idag är en dag jag är i en normal balans och förstår mina svagheter, jag tillåter mig inte stärkas, jag tillåter mig inte gå vidare när jag faller så hårt ibland. Om jag vore så klok i den delen av mig, om jag skulle förstå så klart som jag gör en sådan här dag, så skulle jag inte behöva falla.

Idag har varit en bra dag, det behövs inte sägas mycket mer än så.

tunga februari

Jag känner mig som svart och vitt, mer än vanligt. Hela februari har varit kaos i huvudet, men samtidigt så är den en månad jag känner att jag uppskattat allt omkring mig och faktikt varit ganska glad. Det är mycket som rör sig i huvudet, och jag pratar inte så mycket om det. Började gråta när jag tackade nej till jobb i onsdags, för att jag hade lovat att hjälpa mamma att flytta. Jag vill räcka till och jag vill tjäna pengar, men samtidigt så knäcker det här mig, jag saknar struktur och vet aldrig hur mina dagar ser ut.

Jag tänkte att jag skulle bli befriad av press när körkortet blev klart, men jag har förstått nu att det alltid kommer vara något som lägger press och stress på kropp och huvud. Ena dagen är jag så glad över allt, jag känner mig så lycklig. Men nästa dag så är jag tveksam på alla, tänker att jag bara lever i en stor lögn. Jag väntar ständigt på att en bomb ska falla, så jag har en anledning att bryta ut. Hur kan jag från en dag vara så säker på allt som rör sig omkring mig, och nästa dag vara säker på att varenda jävel som pratar med mig ljuger? Jag försöker lita på alla som är mig nära, men min hjärna spelar ett sånt spratt att jag inte ens kan lita på min mamma från ena dagen till nästa.

Det är svårt, ena dagen förstår jag att det är jag som är knäpp men andra dagen är jag säker på att jag är ensam på egna ben och är den enda kloka här i världen. Det allra svåraste är att leva tillsammans med någon, för skillnad från förut och nu är att jag är inte jag utan vi är två nu. Det är det svåraste, men samtidigt det bästa. Någon som får mig att ha någon slags balans och säger vad jag behöver höra. Jag kommer aldrig någonsin kunna förklara vad som rör sig i skallen, för jag förstår aldrig ens själv.

Jobbar även ikväll på sunderbysjukhus, så hela fredagen går iväg. Känne rmig inte värst nere idag, utan är rätt neutral, ville bara skriva av mig litegrann, som man kan behöva ibland.

Sunderbysjukhus på alla hjärtans dag!

Det var ingen som sa att det här skulle vara lätt, varken du eller jag.
Tankarna som faller framför mig ibland är ingenting jag väljer,
ibland snubblar jag över dom, ibland hoppar jag över dom.

En del dagar är jag så säker på allt som finns framför mig,
men ibland blir jag så osäker, jag blir vettskrämd.
Jag är så rädd för att bli lurad, jag är så rädd för att missa något.

Det kan gå flera dagar, flera månader, flera år,
ett hjärta som en gång varit trasigt kommer aldrig bli helt.
Ärren kommer alltid påminna mig om vad som skett, vad som har hänt.

Du kommer aldrig förstå vad som hände i min kropp,
du kommer aldrig förstå den känslan som föll över mig,
jag trodde att man aldrig någonsin kunde falla så handlöst,
jag trodde aldrig ett hjärta kunde göra så ont.

Därför är det svårt för mig, när du inte förstår.

- förr

Ja det är svårt ibland, när man känner sig så liten men ska vara så stor.
Man ska sköta alla räkningar, man ska hitta sig ett jobb och se till att bilen fungerar.
Det känns så nära, som om det inte var så längesen, då allt var kravlös.
Dagarna sov man bort, nätterna var man vaken.

Ja det känns som igår, när man kunde kasta sig i armarna på en främling, i hopp om att bli räddad.
Kärlek var ingenting man förstod, hjärtat var ingenting man var rädd om.
Det var många hemska perioder man befann sig i en självdestruktiv dans,
men hur skulle man någonsin kunna nå toppen om man inte starta från någonstans?

Jag tänker ibland hur vänner från förut har det, någon som varit så nära, men nu så långt bort.
Har alla funnit någon att tro på? Har alla någon att dela all glädje och sorg med?
Precis som jag och vi, en gång i tiden.

Det är inte ledsamt att titta tillbak, jag är glad att man på den tiden aldrig tittade fram.
För hur skulle livet vara kravlöst då, om man visste att man en gång skulle bli stor?

Men jag kommer aldrig glömma när vi en gång gick på hertsöns bilväg en sommarnatt,
vi sjöng i kör, med varsin öl i handen och svor på att lämna denna håla.

Mycket som har förändrats, men jag är fortfarande jag.
Jag är detsamma, skillnaden från då och nu är att jag är starkare.
Tack vare den resan jag gjort. På gott och ont.

oj så länge sen!

Är inte ens van mitt tangentbord längre? ööh så det var ett tag sen. Dåliga uppdateringar och enbart från telefon. Jag har väl bara inte haft något att skriva om. Ingenting har förändrats märkvärt egentligen, jag är jag, som en jobbig kurva. Velar hit och dit, får inte riktigt kontroll över tankar som väller över mig. Mycket om jobb, känner mig tvingad ut på arbetsmarknaden, vill inte ha ett fast arbete ännu, trivs som det är just nu. Men samtidigt vill jag vara så fast man kan vara, ett ställe att finnas på och samma kollegor. Vet inte vad som passar mitt psyke bäst, för jag vill fly när jag tänker på att bli ''vuxen'' och fästa sig på en arbetsplats. Att man plötsligt inte kan röra sig fritt. Men jag vill ha en fast punkt ändå. Knepigt.

Har försökt börja röra på mig, mycket promenader och muskelbyggnad. Har inget speciellt mål, men vet att jag mår bäst när jag får prestera och se resultat. Har inte heller någon diet, utan hoppar över kolhydrater så mycket som det går, lever på broccoli som tillbehör eller keso. Men samtidigt vågar jag unna mig en fralla bit på helgerna, kanske en öl eller en pizza. Vill inte ha något krav som skriker i skallen, jag vill inte bli besviken. Därför kör jag bara på känsla.

På instagram har jag följt en massa olika ''fitness'' användare, jag får blandade känslor när jag tittar igenom. Att vara ''fit'' är stor skillnad till att vara ''smal'', vilket många av dessa användare inte förstår. En del bilder visar tjejer som ser sjukliga ut, och dom lägger ut bilder och påstår att dom är så himla fit. Att kräkas upp sin mat och sedan ta en promenad är inte att vara fit, och jag blir så arg, för det lägger fitness i en kategori som det inte ens hör hemma i, det ända det gör är att uppmuntra små tjejer att sikta mot fel mål. Att vara så att säga fit, enligt mig,betyder nödvändigt inte att man är smal. Nej, utan att man har sina ''kurvor'', äter hälsosamt och rör på sig dagligen. Man kan ha en fin mage och vara kurvig, det behöver inte synas revben, eller det SKA inte synas revben. Men det är enligt mig.

Samtidigt läggs det ut bilder på kroppar som är hur fina som helst, behöver inte bantas eller tränas, utan är i stort sätt perfekta, användarna påstår då att dom är ''så himla feta'', jag förstår inte om det är uppmärksamhet dom är ute efter eller om träningen gått över till något sjukligt. Jag stör mig på det, samtidigt som jag tycker synd om dom.

Sedan en annan sak, året 2012 var verkligen året för mulliga figurer, överallt ploppa det upp bilder på en mullig tjej bredvid en smal tjej, olika typer av bilder men med precis samma budskap: Mulliga kvinnor är vackrare än smala. Något som var underhållande när man läste igenom dessa kommentarer till dessa 43857 bilder var att inte en ända person tog ett vettigt parti för smala tjejer. Jag blev irriterad när så många nästan hånade smala och hyllade mulliga, ja visst jätte bra att man faktiskt kan ta fram ett argument om att mulliga tjejer kan vara sexiga och ha former, men varför hylla det?`Förstår inte folk att många som är undernärda inte valt det själv, att deras ämnesomsättning skiljer sig mot för det normala? Jag känner faktiskt några som verkligen vill gå upp i vikt, men dom kan inte, hur dom än försöker.

Varför nedvärdera något typ av kroppsform från första början. Varför ska det vara mer okej att vara mullig än smal? Varför ska det vara fel att vara överviktig eller undernärd? Så länge man mår bra själv, varför ens kolla åt andra hållet. Och för alla typer av problem finns det hjälp, alla problem går att lösa. Finns tillskott och hjälp för både helan och halvan. 

bla bla bla, hejdå.