-

Det gör så ont, hela tiden. En enorm smärta har övertagit bröstkorgen, känns svårt att andas, kan knappt tänka klart. Det är som att jag drömmer hela tiden, som om jag inte är i verkligheten. Magen kurrar, men har ingen aptit, äter mest för att man måste. Har alltid sett upp till morfar, han skulle finnas föralltid.

Var en sväng på musikensmakt, men hade ingen koncentration. Folk pratade med mig men jag såg bara läppar röras. Skulle kanske vara bra att vara kring människor, än att vara ensam, men de funkar inte heller. Det är en tomhet över hela mig, tankarna ekar till och med. Igår hade jag allt klart, alla minnen och hela helgen gick på repeat, morfars härliga skratt och skämt, som jag inte kommer få höra mer.

Jag kommer aldrig få se honom eller höra honom, och jag är så rädd att glömma hans röst, att glömma hans skratt. Jag är så rädd för det.

Allt som hände förra veckan, han var så orolig över mig, han var rädd att det skulle knäcka mig. Älskade morfar, jag är så ledsen att mina barn aldrig kommer få träffa dig, jag är så ledsen att mina barn aldrig kommer få växa upp med en morfar som jag haft.