- I know you

I believe, I believe you could love me
But you're lost on the road to misery

And what I gave to you
I could never get back

Don't complicate it,
Don't drive yourself insane

Matematik2b

Alltså jag vet inte vad jag gett mig in på, tredje veckan av matematik2b på distans, och jag håller på att bli galen. Matte är helt ologiskt för mig, man ska byta ut bokstäver, som jag inte ens förstår varför dom ens ska beblanda sig med siffror från första början. Och när jag tycker en uppgift är lätt, så blir jag genast tveksam på om jag verkligen gjort rätt, vilket oftast visar sig att jag inte har, så jag har även väldigt lite självförtroende vad det gäller matten. Men jag kanske klarar det här. Det går i vågor, det är lätt och plötsligt svårt, förstår inte hur jag ska kunna lämna detta mönster, för det finns ju med mig hela tiden, upp och ner, hata och älska. Men jag försöker tänka att matten bara är en del av resan jag vill göra, och faktiskt en start för något nytt, men så blir jag arg mitt i allt, för jag kommer aldrig ha användning av algebraiska uttryck, eller geometri, jag kommer inte ha någon användning alls av det!! Någonsin!! Sedan tänker jag om jag inte lyckas med matten, alla svordomar, all energi, allt hopp, bara poff borta, vad ska jag göra då? Så jag måste klara, det finns inget ''inte'' klara, jag bara måste helt enkelt.

- hoppas det är du som förstör

(den svenska björnstammen, så där kär i deras musik igen)

Det känns inte som det brukar och jag vet inte vad jag gjort för fel
På levande jag vänder, bakom mig finns mer än framsteg
Jag tror inte alls att vi kan dö
Väggarna omkring mig
Allt som både dör och växer
Jag vet inte vart jag står, men stannar
Alltid lämnar efter, det vi borde gjort för oss
Hör på alla orden, glömmer inte bort att vara rädd
Inte framåt mer, känner väggarna omkring, färgar allt, mitt eget fel
Drömmer om min barndom, ser inte längre ut, väggarna omkring mig
Skulle lämna mig till slut

Alltid förhindrad men många som undrar, man kan bara förlora en gång
Men vi har ändå ett eget sett att förfölja oss själva
Alltid förhindrad men många som undrar, man kan bara förlora en gång
Men vi har ändå ett eget sett att förfölja oss själva

Such a funny thing for me to try to explain How Im feeling and my pride is the one to blame

Det är så svårt att svara på frågan "hur är det?" För det är en vanlig fråga, det hör ihop med en hälsning, och svaret är alltid "bra" fast man hinner gå igenom tusen saker som faktiskt inte är bra. Just nu är jag i en period då jag blir utmattad av att ta en tripp på stan, gå till jobbet och försöka vara social, prata i telefon eller ens hålla en vanlig konversation. Jag försöker att träna mig, så att det inte ska bli så himla tungt. Men det är jobbigt när diskmaskinen brummar, när någon pratar på sidan om, när man går på stan och det är tusen olika intryck som pushar på. Så jag måste solla bort det oviktiga, och försöka fokusera på det som är viktigt just då, och det är just vad jag tränar på. Under en dag kan jag finna mig själv nästan apatisk korta stunder, för att min hjärna måste bearbeta något som just hänt, information jag just fått eller bara vila sig. 

Det hänger ihop med kroppen, det fysiska, för mig att ha ständigt värk, någonstans i kroppen, så krävs det inte mycket för att jag ska svära till för mig själv, kanske att jag slår i min fot i en stol eller slår huvudet lätt i ett skåp, samma gäller det intryck som sker runt omkring mig. Jag önskar ibland att människor omkring mig var mer medvetna om det här, för jag är inte sur, arg eller bitter. Det bara är så här i perioder. Jag kan ha så otroligt dåligt samvete ibland, för jag känner att jag inte är mig själv riktigt. Men det är så här ibland, det går över.