Jag är en färdig undersköterska, det slog mig idag. Jag har klarat allt jag inte trodde jag skulle klara, skolan trodde jag aldrig att jag skulle fixa. I fyra år har jag gått gymnasiet, i fyra år har jag kämpat. Upp för toppar och ner för dalar. Mitt liv har varit en ända stor berg- och dalbana. Men idag står jag här, och jag har tagit mig över alla hinder jag trodde skulle dra ner mig till botten. Jag lever, jag andas. Allt för många gånger har jag tänkt ge upp, när jag var 14 tänkte jag på självmord första gången. Ja, det har varit en lång resa. Jag vill tacka alla som varit med mig hela vägen, för det var något jag inte uppskattade lika mycket då som nu, då tog jag väl bara för givet att alla skulle orka med mig. Behöver inte nämna några namn, för ni vet mycket väl vilka ni är.
Tänker inte rabbla upp hela livshistorien, för jag känner väl inte att alla bör veta allt. Men jag är tacksam, så jävla tacksam. Jag har världens finaste familj, sambo och vänner. Allt jag känner är
LYCKA!
Jag klarade mig, bara några ynka ärr som alltid kommer finnas kvar,
för att påminna mig om mina strider mot mig själv.
