Jag sitter i samma sits som jag satt i för inte så längesen, det tar på krafterna. Tankar och funderingar, allt bara ekar i skallen, försöker tänka klart, komma fram till något vettigt, men känner mig stel. Försöker se en lång väg framför mig, men det som varit så klart känns inte så självklart längre.
I hela röran känner jag att jag tappat en del av mig själv på vägen, känns som att jag hamnat i en idientitets kris, för allt vad jag sagt förut att jag står för är något jag inte längre kommenterar. Många gånger har jag tänkt hur jag ska agera i en situation, men när jag väl står där så rycker jag på axlarna. Jag ger inte upp en sån stor fight, jag står inte upp för mig. Mitt moraliska tänkande har försvunnit och jag finner ingen logik som jag en gång gjorde. Jag känner mig borttappad.
Det kanske är övergående. Jag kanske hittar den där biten. Jag är duktig på att agera i huvudet, men när det kommer till kritan så står jag still, vettskrämd. Känner mig som en skateskjuten kråka, jag tar mig ingenstans. Så mycket som jag bör säga, så många sätt jag bör agera på. Men jag är vettskrämd.
Jag försöker verkligen, men det här är tungt.
Så mycket ett hjärta kan ta stryk.
