För jag är allt eller ingenting,
Ni är med eller mot mig,
Jag är svagast ensam,
Jag är starkast ensam.
Den där balansen, mellan sinnesfrid och krig, dom där få gångerna jag har balans, för dom där få minuterna, sekunderna. För varje gång tror jag på den, jag litar på den, om jag någonsin tror, så är det då. Och om jag någonsin litar på något, så är det då. För jag vill tro, för varje gång det händer, att jag äntligen fått ihop detta omöjliga pusslet i mig, att detta pussel omkring mig är ihopsatt, att jag hittat alla bitar. För just dom där minuterna, sekunderna, så är det ända gången jag hinner ta igen andan, och det är därför jag tror, och för varje gång hoppas jag att det är för att stanna.
Men det är inte så det fungerar. Jag fungerar aldrig som en fullgjord mekanism.
Är jag för självsäker, Eller saknar jag helt ett självförtroende? Är jag så stark att jag är byggd för att klara det mesta, Eller håller jag på att bryta samman? Är jag rätt, eller är jag helt jävla fel? Är frågor jag ställer mig.
Kan jag lita på dig, eller ljuger du? Vad säger du bakom min rygg, och vart har jag dig? Låtsas du vara mig nära, låtsas du förstå, vill du vara mig nära, vill du förstå? Är frågor jag ställer tyst i mitt huvud om alla som lever mig nära.
För jag försöker hitta en balans, mina nätter är fulla av sömn, så det är inte längre ett problem, jag har slutat träna så hårt och faktiskt gått upp lite igen, jag försöker att inte stressa, jag försöker vara allt och lite där till, jag försöker, och försöker, för att inte krascha i väggen, jag skrattar, jag ler, jag är omringad av underbara människor men som jag ALLTID, oundvikligt, tänker kommer svika mig. Jag känner mig lämnad, utan att någon ens sagt hejdå.
