Ja det är svårt ibland, när man känner sig så liten men ska vara så stor.
Man ska sköta alla räkningar, man ska hitta sig ett jobb och se till att bilen fungerar.
Det känns så nära, som om det inte var så längesen, då allt var kravlös.
Dagarna sov man bort, nätterna var man vaken.
Ja det känns som igår, när man kunde kasta sig i armarna på en främling, i hopp om att bli räddad.
Kärlek var ingenting man förstod, hjärtat var ingenting man var rädd om.
Det var många hemska perioder man befann sig i en självdestruktiv dans,
men hur skulle man någonsin kunna nå toppen om man inte starta från någonstans?
Jag tänker ibland hur vänner från förut har det, någon som varit så nära, men nu så långt bort.
Har alla funnit någon att tro på? Har alla någon att dela all glädje och sorg med?
Precis som jag och vi, en gång i tiden.
Det är inte ledsamt att titta tillbak, jag är glad att man på den tiden aldrig tittade fram.
För hur skulle livet vara kravlöst då, om man visste att man en gång skulle bli stor?
Men jag kommer aldrig glömma när vi en gång gick på hertsöns bilväg en sommarnatt,
vi sjöng i kör, med varsin öl i handen och svor på att lämna denna håla.
Mycket som har förändrats, men jag är fortfarande jag.
Jag är detsamma, skillnaden från då och nu är att jag är starkare.
Tack vare den resan jag gjort. På gott och ont.