Imorgon är det begravning, känns alldelens för nära inpå, för jag förstår fortfarande inte. Det är så naturligt med alla tankar jag bär på, att jag skulle tagit vara på all tid som fanns, att jag skulle säga hur mycket jag uppskattat honom, att jag skulle säga hur jävla glad jag är över att han och mormor alltid funnits där, att jag är glad över alla hyss han lärt oss, och hur mycket jag verkligen älskat hur barnslig han alltid varit fast han varit så gammal. Han har lärt oss tälja bössor, lärt oss allt vad man kan äta ifall man går vilse i en skog, hur man vittjar mjärde, lägger ut nätet, hur man ror båten. Det jag är så glad över, är att du aldrig gjort skillnad på mig och Rasmus. Att du har lärt mig allt du lärt honom, du har inte gjort skillnad på att jag är tjej och han är kille.
Jag går omkring med dessa tankar, utan att egentligen förstå innebörden för dom, att dessa tankar är så påtagliga för att jag aldrig kommer se honom igen. Han kommer inte ringa och fråga hur det är med mig ,''hanna'', som han oftast kallade mig. Har helt blandade känslor, men det är väl så här det är.. Ja jag vet inte alls vad mer jag kan skriva, försöker förstå, verkligen, men det går nog inte att tvinga. Bergravningen kanske får en att inse, vet inte hur jag kommer reagera av att se kistan. Jag vill inte ens tänka på det..
Min morfar, min vän och en stark fadersfigur.
Saknad, älskad & aldrig glömd.
