- jag trodde nog aldrig att du skulle dö

 

Jag berättade aldrig så mycket om hur jag mådde eller saker och ting som skeddei mitt liv.

Men du visste ändå, du såg på mig när något inte var rätt, du såg när det var något jag inte berättade. När du kunde fråga mig hur det var med mig, så svarade jag alltid att allt var bra.
Jag visste att du inte skulle ha något svar om jag sa att allt var rent åt helvete.

Men det är just det här jag saknar, när jag tappade bort mig själv en del dagar, kunde jag bara komma till er och bara vara. Både du och mormor visste precis hur allt låg till fast jag inte sa något. Då fick du mig att skratta som mest, för det var Ditt sätt att få mig på fötter igen.
Och det fungerade, det var den bästa medicinen genom alla mörka år jag levde genom.

Nu när jag hittar alla bitar av mig själv på vägen som jag går, önskar jag att du också var med och såg hur stark jag blivit. Sakta men säkert börjar jag hitta mig själv, jag hittar ord på saker, jag hittar mening med saker. Jag vet att du är med, men det är jobbigt att inte kunna se på dig, känns jobbigt att inte kunna höra din röst, känns jobbigt att inte kunna höra ditt smittsamma skratt.

''Det är som det är..'' sa du många gånger i olika sammanhang,
Ja det är som det är, jag fortsätter ro min båt och du är förevigt vinden som ger mig fart.