Är så tagen av svt's nya dramaserie på tre delar, igår var del 2 och jag kan ju säga att tårarna var många. Serien är byggd på Jonas Gardells trilogi som handlar om bögarna på 80-talet, en historia som för mig och säkert många i min generation inte känner till värst bra. Visst har vi hört om AIDS/HIV men vi har aldrig fått historien så väl berättad som nu. Skammen, smutkastningen, utfrysningen, sjukdomarna. Första avsnittet börjar med att två sköterskor tar hand om en HIV smittad ung man, han kvider och lider i patientsängen, helt ensam utan någon anhörig, sköterskorna bär på full mundering, skydd från topp till tå, när den yngra sköterskan ser att han gråter, tar hon av sig sin handske och torkar bort en tår som fallit. Det resulterar i att hon får en enorm utskällning, ''det spelar ingen roll om man bara ska fråga om patienten ska ha ett glas vatten eller om man ens ska in i rummet, vare sig eller ska man ha hela skyddsutrusningen'', därav namnet ''Torka aldrig tårar utan handskar''.
Såg nyss på ett klipp från the voice där Jonas Gardell berättar om hur mörklagt hela 80-talet var, han berättar om alla unga män som dog helt i ensamhet för dom levde med en sån skam i kroppen, inte bara att dom var HIV smittade, men fick familjen veta det så skulle dom få veta att sonen var homosexuell. Deras lidande som man får se i denna serien är helt bitande, man blir så arg på något vis. För jag känner själv att när jag jobbar så nära människor som jag gör, så blir jag ännu närmre en människa jag vet står utan anhöriga, en människa vars minuter snart är räknade, självklart sitter jag där så fort det finns tid, för INGEN människa ska behöva dö ensam, INGEN..
Jag tycker att alla ska ge denna serie en chans, för att hedra alla fina människor som dog i ensamhet, med ångest och lidande ända till sista andetaget.
