- Långsamt

Nattsuddar, inte så konstigt med tanke att jag gick av min tredje natt denna morgon. Min tanke var att kliva upp tidigt = lägga mig tidigt. Sov till fem, inte så rutinerat. Så här är jag, klarvaken. Musiktrippar, tänker och funderar, som jag gör alla sekunder om dygnen, men i ensamhet och mörker blir allt så mycket mer påtagligt.

I ensamhet och mörker, kombinerat med en skön lista musik så blir allt så mycket mer närmre en. 

Tankar man ofta tänker vill man plötsligt ha ett svar på, man vill lösa ur alla knutor i huvudet. 

Det känns mer, alltihop och hela jag. Jag försöker lära mig själv att ha mitt jag som ett bra sällskap, för det är ju trots allt mig själv jag kommer hänga med hela livet. Så jag försöker bli någorlunda vän med mig, försöker tänka att det inte alltid måste bli så ledsamt. Försöker tänka att det inte ska vara så jävla komplicerat.

Jag är precis som jag alltid varit, min värld känns svart och den känns vit. Jag är svart, och jag är vitt. Mitt hår är varken svart eller rött längre, eller orange, eller någon annan misslyckad färg. Jag gömmer mig inte bakom tröjärmen eller en ful stor mössa. Tjocka huvtröjor eller trasiga byxor. För den delen gömmer jag inte ens bakom en dörr heller. Jag är definitivt inte lika ensam längre. Och det som en gång var en trasig arm har bara ärrbildningar kvar. Men jag är fortfarande jag. Mitt skratt hörs mer än förut, jag ler och jag är social. Jag tänker inte längre en framtid utan mig i familjebilden, jag ser mig istället själv ha en egen familj. Levande.

Men jag är ändå som förut, mitt huvud är fortfarande lika komplicerat, jag är fortfarande komplicerad.
Fast jag lär mig att leva med det, det är inte lika outhärdligt som det var en gång i tiden.
Även fast det känns näst intill panik framkallande att känna mig likadan i insidan då som nu, så vet jag att det är övergående. Jag vet att jag överlever.
 I helgen funderar jag på att styra bilen mot stugan, fly iväg om bara för en natt.