Jag känner mig som svart och vitt, mer än vanligt. Hela februari har varit kaos i huvudet, men samtidigt så är den en månad jag känner att jag uppskattat allt omkring mig och faktikt varit ganska glad. Det är mycket som rör sig i huvudet, och jag pratar inte så mycket om det. Började gråta när jag tackade nej till jobb i onsdags, för att jag hade lovat att hjälpa mamma att flytta. Jag vill räcka till och jag vill tjäna pengar, men samtidigt så knäcker det här mig, jag saknar struktur och vet aldrig hur mina dagar ser ut.
Jag tänkte att jag skulle bli befriad av press när körkortet blev klart, men jag har förstått nu att det alltid kommer vara något som lägger press och stress på kropp och huvud. Ena dagen är jag så glad över allt, jag känner mig så lycklig. Men nästa dag så är jag tveksam på alla, tänker att jag bara lever i en stor lögn. Jag väntar ständigt på att en bomb ska falla, så jag har en anledning att bryta ut. Hur kan jag från en dag vara så säker på allt som rör sig omkring mig, och nästa dag vara säker på att varenda jävel som pratar med mig ljuger? Jag försöker lita på alla som är mig nära, men min hjärna spelar ett sånt spratt att jag inte ens kan lita på min mamma från ena dagen till nästa.
Det är svårt, ena dagen förstår jag att det är jag som är knäpp men andra dagen är jag säker på att jag är ensam på egna ben och är den enda kloka här i världen. Det allra svåraste är att leva tillsammans med någon, för skillnad från förut och nu är att jag är inte jag utan vi är två nu. Det är det svåraste, men samtidigt det bästa. Någon som får mig att ha någon slags balans och säger vad jag behöver höra. Jag kommer aldrig någonsin kunna förklara vad som rör sig i skallen, för jag förstår aldrig ens själv.
Jobbar även ikväll på sunderbysjukhus, så hela fredagen går iväg. Känne rmig inte värst nere idag, utan är rätt neutral, ville bara skriva av mig litegrann, som man kan behöva ibland.
