Jag ser i dina ögon, på alla dessa bilder och jämför dom sedan med mina. Visst är dom lika spräckligt gröna, visst är dom sorgliga, det är en galax där inne som bara du och jag förstår. I galaxen finns sorg och olycka, men det finns även alltid hopp.
Du hade alltid hopp, även fast du lugnade dig med tanken att inte bli över 20 år. Men någonstans. Någonstans hoppades du. I allt helvete kunde du lugna dig med tanken att allt snart skulle vara över, snart. Och för varje snart du sa efter varje mening där du sa du skulle avsluta, gav du dig själv en ny chans. Du gav livet en ny chans. Du räddade dig själv, bara av att avsluta med Snart. Du räddade mig, du räddade oss.
Jag är tacksam, du finns omkring mig hela tiden. I mina tankar i mina känslor. Ibland tänker jag bara på dig en hel dag, speciellt när jag far ut och reser, för du har gett mig chansen att uppleva detta och framförallt friheten du suktade efter. Jag är fri.
Ibland gör du mig mer påmind om din närvaro mer än vanligt. Jag kan bli arg att det här ens hände oss, varför skulle vi bli straffade? Jag har numera närmre till skratt än gråt, ändå blir det så här, varför skulle det komma till oss från första början?
Oändliga samtal med olika människor och ingen har svaret. Ingen kan hela mig. Och jag faller. Men du gör mig stark, när jag ser ditt svarta hår och dina ögon, jag känner dig och vi går igenom det här tillsammans. Vi klarar det här.
Jag är 23 nu, till sommaren fyller jag 24 år. Jag har tagit mig hit, jag lämnade dig någonstans på vägen. Men du hittar alltid tillbaka.