Klev upp halv åtta idag för jag hade körlektion, nu ska jag bara göra klart alla faser.. Första natten för helgen, känner mig sjukt otaggad, sov när jag kom hem där vid halv tolv, men sovit så sjuuukt dåligt. Bara en massa strssande drömmar som inte gav någon ro. Känner att jag jobbat sjukt mycket, huvudet börjar spöka och känner mig alldelens huvudvärkig och snurrig. Ena stunden är jag leds på allt, andra så är allt så bra. Men sedan så suger ju allt igen, försöker att inte tappa bort mig i sörjan huvudet försöker dränka mig i, jag försöker verkligen. Men det är så här ibland, bara glad att jag på någotvis lär mig leva med det..
Jag önskar bara att jag på något sätt hade kunnat förklara känslan som kommer över mig, när jag blir som jag blir och säger vad jag säger, tomheten som sköljs över allt som jag ska kalla mig. Den här personen jag ska känna bäst av alla i hela världen blir plötsligt en främlig, jag känner inte till mig, jag försvinner. Det känns som att jag står och ser på hur en vilsen person försöker finna sig själv, och jag kan inte göra något, jag bara ser på, desperat ser jag på hur den ända personen jag bör känna till försvinner. Det går inte att förklara känslan, för ena sekunden tappar jag mig, jag vet varken vad eller när, varför eller hur. Och trots att jag gått igenom ett helvete, så är den här känslan värst av alla. Jag vet att det blir bra, kan ta en minut eller dagar, men jag vet att jag hittar tillbak.
