-

Jag har nu sett 'Elvis and Me' filmen, man måste läst boken för att förstå. Och jag säger bara, jag gråter fortfarande. Okej, jag överdrev, men dom som känner mig vet att jag har så jävla svårt att gråta, egentligen kan jag inte gråta alls. Jag gråter aldrig i stort sätt. Men bara boken fick mig att falla i gråt, säkert 5 gånger. Och vad gjorde inte filmen? Hon som spelade Priscilla var jag tveksam på till en början, men sen blev hon väldigt lik. Detsamma om han som spelade Elvis, jag tänkte ju bara att det var dom, som antaglien var meningen, och jag bara grät. Speciellt sista kvarten, då slutade inte tårarna rinna. Också spelades 'always on my mind', herregu. Imorgon blir det den i repris, detsamma med boken. Jag fattar inte hur tagen jag blivit av just dom nu, men det måste varit det vackraste paret genom tiderna. Nej, jag bara försvinner nu. Nu får jag en bra sömn iallafall, jag älskar dom! Tre dagars läsning av boken, Tre timmar av filmen, inte en ända sekund har varit bortkastad. Det känns faktiskt ganska läskigt, som om jag krupit in i doms liv för dom timmarna jag lagt in. Åh, känslan.


jag tror alla håller med mig, dom var obeskrivliga.